Det finns så många svar
De finns så många olika sätt att göra en och samma sak på. Olika vägar dit som ger samma resultat eller åtminstone väldigt lika resultat. Ta ett recept på en sockerkaka till exempel. Ljuvligt god och variationsrik trots några få ingredienser. Oftast vispas ägg och socker först innan mjöl och övriga ingredienser blandas i. Andra gånger rörs smör och socker innan äggen vispas i. Ibland smaksättning av citron, andra gånger vanilj eller varför inte punsch. Det finns andra tillvägagångs sätt med som alla resulterar i en god sockerkaka. Ju fler sockerkakor du bakat och ju mer du provat dig fram desto bättre blir(som regel) resultatet, du hittar ditt favoritrecept och blir med tiden en mästare på sockerkakor och lyckas gång efter gång. Med erfarenheten vägar du pröva dig fram, ta bort några ingredienser och lägga till en annan. Göra din egen twist på receptet och blir ännu bättre och säkrare på att baka sockerkakor.
Det samma gäller i hundträningen med. Resultatet blir ungefär det samma i slutänden när de gäller erfarna hundtränare oavsett viken väg de väljer att ta sig dit på. Och ju fler du frågor om råd desto fler svar lär du få. För det finns många recept och oändligt många tankar. Många bra sådana. För precis som när man bakat många sockerkakor under många år växer erfarenheten och tryggheten fram efter många tränade hundar. Olika sätt att göra det på som passar varje enskild hundtränare. Några börjar inte med apporterings träning förrän fotgående och stadga sitter på plats. Andra väcker hundarna i apporteringen direkt och lägger inte på stadga och ordning förrän hunden har ett stort apporteringssug. En del förespråkar tidig träning av valpen, andra gör det inte. Någon lär in raka linjer först medan andra bygger träningen från markeringar. En del tränar dolda linjer från start och andra bygger hela dirigeringsarbete med hjälp av minnesområden. Det finns hundratals exempel förstås, hundra varianter men det gemensamma är att slutmålet efter några år blir ungefär det samma. Som ny inom retriever(och spanielträning) blir det en djungel såklart. Vem ska man vända sig och vilka råd ska man följa? Alla olikheter kan verka totalt förvirrande och man kastas emellan olika tips och sätt att göra. I tanken och i träningen. I teorin och i praktiken.
Det som kan vara värt att tänka på när man letar väg är värdet av att lyssna och titta på dem som hållit på länge. De som bakat många sockerkakor så att säga. Som fått en trygghet i träningen, funnit sin röda tråd genom att träna många olika hundar över lång tid. Där brukar det finnas goda råd att få. Det är också bra att fundera över vilken väg man vill hålla sig till i hundträningen rent etiskt, vilken linje man vill hålla sig till. Vilket sätt som känns mest rätt för mig som hundförare att träna på. Hur mina värderingar står när det gäller hundträning.
Hundar gör saker av två anledningar. Antingen för att de tjänar något på det, upplever att de blir belönade, eller för att undvika obehag. Båda delarna leder till resultat i inlärningen sedan är det upp till oss att välja inriktning och en hållbar väg. Det finns såklart ytterligheter här med. Det finns de hundtränarna om aldrig vill säga ”nej” till hunden och än mindre korrigera och det finns dem som aldrig skulle komma på tanken att ge en godbit eller boll som belöning. Och så finns det alla dem där emellan. Bland annat dem som liksom vi vill jobba med positiv förstärkning så långt som möjligt men också anser att det inte går att utbilda en fullgod jakthund med starka drifter utan att hunden vet vad ett ”nej” är och förstår en korrigering. När du valt en hundras som är avlad och utvecklad för att arbeta, som jakthundar i det här fallet, med höga drifter och starka känslor, mentalt kapacitet och högt driv är träningen inte bara en möjlighet utan en förutsättning för att få till en stark kommunikationen och ett roligt liv tillsammans. Tränare som använder sig av hela inlärningspsykologin och är beredda och kunniga nog att växla emellan olika individer och förutsättningar gillar jag bäst. Som inte nödvändigtvis väljer sida eller utan istället är flexibla och har förmågan att se vad som hjälper och kan bli rätt för varje enskilt ekipage. Det som känns rätt i hjärtat och magen för varje tränare och hundförare. Och inte minst för hunden. Att då begränsa sig till en antingen det ena eller det andra sättet att utbilda hundarna blir just begränsande och lämnar möjligheter till gott resultat för ekipagen vid sidan om. Så för min del tänker jag att det är viktigt att inte låsa sig och vara allt för principfast utan istället vara öppne, nyfiken och flexibel i träningen. Låta sockerkaskreceptet utvecklas efter varje bagare liksom. Och hund.
