Det finns så många vägar..

..så många sätt att träna hund på och så många anledningar att göra det. Det är fantastiskt tycker jag. Att den valmöjligheten finns och att man själv kan välja sin egen väg, sitt mål, sitt hur och sitt varför. Det är inte helt lika fantastiskt när hundarna vill välja sin egen väg och sitt varför däremot. Jag suckade rätt djupt över Besta idag, hade tänkt en stunds träning på de nytröskade havrefälten för stubben med terrängskiften var så galet inbjudande för långa linjer. Glad i hågen tog jag Besta och Till med mig dit för en träning. Det var inget krångligt egentligen, ganska självklart och ingen hög svårighetsnivå. Lagom utmanande skulle jag vilja säga. Men. Besta var inte alls på hugget på samma sätt som jag. Inte vet jag men troligen är det hormoner efter löpet som spökar. Hon har haft svackor i sådana perioder förr. På jakterna har jag inte märkt av det men det är såklart en helt annan retning där än en ”död” tygpåse på ett gult långt fält. Hon löste uppgiften men utan någon större entusiasmen. Lilla Till däremot, snabb som en vessla tog hon rakaste linjen efter apporterna och samma hem. Det är tur jag har fler hundar att träna men nästan lite ”skämmigt” att min cocker levererar på högre nivå än labradoren i apporteringssammanhang. En annan dag är Besta på hugget igen och då jämnar det väl ut sig igen.

Jag hade fyra goa goldenvalpar på coachingtillfälle idag. En i taget. Det var gott om ben, skinn och päls och glada svansar. Underbara såklart. De hämtade dummy och letade bollar. En del bajsätande blev det med eftersom en hjortflock opassande nog passat på att göra toalett på fältet alldeles innan vi kom dit. Nåväl. Sådant hör till med valpar. Och hjortar. Hemma på morgonen fick jag be Lyra tre gånger om att kliva ur bädden för att gå med ut på rastningen. Vi har det så varje morgon. Hon ligger i samma bädd i hoprullad på samma sätt och tittar upp först på andra uppmaningen och kliver upp först på tredje. Det har blivit en grej av det. Gulligt tycker jag som ser charmen hos den äldre egensinniga cockerdrottningen men jag misstänker att slottsherren skulle bli galen om han såg hur jag curlar henne. Men hon och jag har det så. Som en tyst överenskommelse emellan oss. Vi har en annan överenskommelse med. Den att det är okej att skälla en väldigt liten kort stund när någon kliver in i butiken efter avslutad kurs. Vi har landat i den kompromissen efter flera år och ett antal konflikter. Jag antar att ingen av oss orkade bråka om det mer och nu verkar vi båda rätt överens. Lyra skäller lite, jag säger inget alls mer än att ”det räcker så” med min helt vanlig röst mest för sakens skull och efter det är vi båda tysta och lugna. En annan överenskommelse vi har är att kopplet ska på när vi går sista sträckan hem på grusvägen. Från skogen. Lite under Lyras värdighet egentligen men det kan komma snabba bilar på grusvägen och jag vågar inte chansa för hon har en viss tendens att släpa efter på hemvägen och hitta på lite eget. Så koppel på. Det vet hon och kommer självmant till mig och trär in sitt lilla huvud i öglan när jag håller fram kopplet. Gulle. Självklart har vi massa annat med som vi inte har överenskommelser om, saker där vår relation slirar lite men i huvudsak har vi kommit underfund med varandra bra nu och är oftast eniga. En del relationer behöver tid på sig för att mogna fram. Så var det med Lyras och min. Det tog bara sådär åtta år. Men bättre sent än aldrig tänker jag.

Det har varit skönt ute idag, Svalt på gränden till kyligt faktiskt. Börjar på allvar fundera på långkalsonger och i morse till och med på fingervantar. Då fick jag skärpa mig för det var verkligen inte kallt på riktigt. Bara kallare än tjugoåtta grader. Vantar får vänta. Jag tror hundarna giller den svalare temperaturen med för det var ett jäkla lekande på morgonen. De yngre for som skottspolar i rasthagen och alla ville ligga ute istället för inne. Skönt med valmöjligheter där med tänker jag. Fast jag får passa lite. Så ingen av de unga fasanerna förirrar sig in i hundrastgården för det kan sluta illa om den hamnar mitt i leken. Nu är det kväll och fortfarande skönt ute, men mörkt. Pal sover i en av clubfåtäljerna. På ett fårskinn såklart. Lad ligger vid slottsherrens fötter i puben och Lass på en fäll med den STORA benknotan hon lyckas lura av Lad för en stund sedan. Hon vet hur en slipsten ska dras den lilla och hade järnkoll på Lad och benknotan. Lika snabbt som en hök slog hon till när Lad släppte koncentration en sekund för att dricka vatten. Så kan det gå och så gick det.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen