Det gick bra. Punkt.
Men den en rosa evighetsgrisen i ett stadigt grepp svassar den svarta unghunden runt på köksgolvet när jag släpper in dem för kvällen. Pocketcockern hittar en repleksak och säger ”woofwoofwoof” och vispar glatt med svansen medan Mer med stort besvär tråcklar in den stora ikeahunden mellan stolsbenen till bädden under köksön. De något förståndigare hundarna bänkar sig på varsin bekväm plats och jag slår ner ändan på stolen vid datorn. Då vill pocketcockern ut och kissa. Med andra ord är det precis som vanligt den här kvällen med. Jag följer med pocketcockern och den svarta ut i trädgården i tofflorna, hör en en hund skälla på avstånd och kikar upp mot den stjärnklara himlen och sänder en tacksam tanke till våren och ljuset som kommer med stormsteg nu medan unghundarna gör det de behöver. På lördag är det vårdagjämning och Lyras femte födelsedag. Hur fort går inte åren egentligen? Smått galet är det. Två fina anledningar att fira ordentligt på lördag har vi hur som helst. Jag funderar på vilken tårta som passar Lyra bäst?
Jag var så taggad i morse, som jag ofta är på måndagsmorgnar. Sugen på att ta tag i veckan och träning av hundarna. Jag tänkte mig storstilat att börja direkt vid första morgonrastningen med att ordlöst kommunicera lugn och behärskning till den väntande flocken. Det gick väl sådär, eller knappt alls faktiskt. Efter en kort stund ekade min röst över trädgården i den tidiga morgonen. Att tygla sju morgonpigga hundindivider proppfulla med energi är inte alltid det lättaste. Åtminstone inte om man satt ribban över vad man egentligen kan förvänta sig. Resten av dagen avlöpte bra, och lugnare, jag och hundarna gick fina morgonpromenader där vi möttes av dis och vårens första duggregn, några morkullor och ett gäng hjortar. Efter det tränade jag de två båda ungdomarna och förberedde dagens kurs med hjälp av Mer. Den svarta unghunden skötte sig fint på träningen men jag lade ribban lite väl högt och fick justera lite och sedan gjorde vi om. Så kan det bli ibland. Det blev inte fel det blev bara annorlunda och det var absolut inget att gräva ner sig över eller analysera sönder. Den svarta unghunden visade mig också hur otroligt mycket roligare hon tycker det är med en kastad dummyboll än en vit stående dummy på linjetag (smart hund det där) och det kunde jag sedan använda för att få henne att ta steget över den tveksamhet hon verkade känna för att ta sig över krondiket. Vi lär oss något om varandra i stort sett varje dag unghunden och jag, och idag lärde sig den svarta också att ta sig an diket på ett bra sätt. Med hjälp av guidning från mig, inte tvång. Dummybollen spelade nog en viss roll för lyckandet med skulle jag tro.
Pocketcockern och jag jobbade tillsammans ett idag. Det är en fin känsla att uppleva att man har gemensamma mål med träningen. Och att man båda deltar på samma träning. Det är nämligen inte alltid så med söta små cockrar med flera rävar bakom varje öra. Oftast när rävarna dyker upp beror det mest på mig i och för sig, bristande koncentration och utsvävande tankar gör sig inte bra tillsammans med kvicka hundar med stor jaktlust om jag säger så. Jag har bara mig själv att skylla i det fallet och ibland funderar jag över om en sävlig Newfoundlandshund hade varit på en mer passande energinivå för mig. Fast det hade väl inte blivit så många fasaner stötta då förmodar jag.
Jag får Olof Röhlanders veckobrev på mail varje måndagsmorgon. Ibland står där saker i texterna som jag tar till mig direkt. Idag handlade det om att glädjas över det som går bra, rida på vågen, inte övertänka eller analysera sönder. Något som är verkligen tänkvärt och bra att ta med sig in i hundträningen. När något går bra kan det behöva få vara just bara bra. Bra. Tack. Jag är nöjd. Och punkt efter det. Inte mer.
”Konsten ligger i att inte övertänka. Går något bra av bara farten, försök att inte analysera för mycket kring varför det gör det, utan bara kör. Risken finns annars att du blir för medveten om vad du håller på med. En del saker fungerar just för att du inte är där och stör med frågor om hur och varför” – Olof Röhlander
När hundarna var färdigtränade och lunchen uppäten såg jag den blå himlen skymta i horisonten och anade solen som var på väg. Precis lagom till starten av dagens kurs. Det kunde inte passat bättre och vi fick en fin solig eftermiddag och kväll med bra träning och duktiga ekipage. Bra och roligt. Punkt.
