Det handlar inte om att sänka kraven

Skrivstunden. Den tidiga morgonen. Hundars snusande från bäddarna. Den lätta dimman som släpper övre fälten denna höstens första morgon. Det är officiellt nu. Augusti, sommaren sisat månad är förbi och jag kliver försiktigt över tröskeln till september och hösten. Förväntansfull.

Jag har funderat lite extra över hållbart företagande det senaste. Hållbart liv. För mig. Hur jag ska anpassa och lägga upp mitt jobb på bösta sätt och vad jag finner återhämtning i. Det är viktiga saker väl värda att fundera över. Avgörande. Efter många år som deltidsföretagare och nu de senaste fyra åren som heltidsföretagre i hundbranschen har jag en del att reflektera över. En extra skjuts på vägen fick jag när jag läste Sarabakars inlägg om framtiden för Solhaga stenugnsbageri. Sara och hennes blogg har jag följt sedan starten av Solhaga för fjorton år sedan. Tiden igen. Hur galet är det inte att det gått fjorton år. Jag har följt resan, hur bageriet utvecklats, personalstyrkan vuxit och ändrats och hur nya idéer blivit till verklighet. Nu får vi följa anpassningen tillbaka till mer småskaligt. Hur Sara och de övriga försiktigt och med omsorg försöker hitta en hållbarhet inte bara ur miljö aspekt utan också för personalen och ledningen. För människorna bakom satsningen som lägger om inte hela sitt liv så i alla fall stora delar av det för att driva hantverksbageriet. Det är viktigt att orka. Jag driver inte ett bageri förstås, har inga anställda och inte den omsättningen men jag driver ett företag med mig själv som högsta insats så hållbarheten blir extremt viktigt i alla fall. För det finns så att säga ingen annan som gör mitt jobb om jag inte gör det. Där ligger väl den största sårbarheten i att vara ensamföretagare förmodar jag. Men jag orkar. Som det ör nu. Jag har inga planer på att växla ner. Inte heller att växla upp. Däremot vill jag hänga kvar ungefär där jag är med lite modifieringar så jag fortsätter orka hänga i länge till. Jag har driv och mycket kvar att ge och vill att det ska kunna fortsätta så. Därför reflekterat jag lite extra nu. Analyserar företags året, sommarens läger, kursers upplägg med mera och försöker nå fram till vad som känns lagom för mig. Försöker identifiera vilka delar av mitt jobb ger mig energi tillbaka och vilka sidor som tar mer än vad de ger. Både vad gäller energins och ekonomiskt utfall. Analysen är inte så svår. Jag vet. Återstår att sätta analysen i sitt sammanhang och gör något av resultatet. Det är det jag filar på nu, i tanken och på pappret. Några större förändringar blir det inte, jag är ju nöjd med tillvaron, däremot några mindre justeringar och ett försök att anpassa arbetet efter årstidernas växlingar så det om möjligt blir lite mindre säsongsbetonat.

När jag tar mig tid för sådana här funderingar drar det som vanligt med sig massa andra tankar. Ofta tankar om hundar och deras förare. Jag möter oerhört många trevliga av dem i mitt jobb. Mängder faktiskt. Så roligt vi har! Mitt jobb är verkligen friskvård för alla inblandade. Med några få undantag då jag ibland upplever att det psykiska måendet hos både hundar och förare är livet svajigt. Väldigt ofta handlar det om prestationskrav vad gäller den mänskliga delen. Höga krav och förväntningar och rädsla för misslyckanden. Besvikelse över uteblivna resultat. På hundsidan om en aning utbrända ”släckta” hundar, hundar som inte finner glädje i träningen och ibland hundar som ligger så högt i stress att träningen och umgänget inte leder till annat än konflikter och osämja. Prestationsångest och höga krav kan verkligen vara ett elände. Det kan absolut vara av goda med förstås. På en rimlig nivå. Men vi behöver tänka oss för. Ibland behöver(måste) vi också inse att alla hundar inte håller måttet. För det vi vill och våra förväntningar. Det kommer inte spela någon roll hur mycket vi än tränar om hunden delvis saknar rätt egenskaper eller förmågan. Eller lusten för arbetet. Till stor del en egenskap det med i och för sig. Allt hänger inte alltid på dig som förare. Som en jämförelse med den mänskliga sidan så kan jag tänka att väldigt många är duktiga på idrott men få har det som krävs för att ta sig till proffsnivå. Däremot är de många som är riktigt bra och har väldigt roligt på klubbnivå. Och det räcker oerhört långt. Där slirar det med våra hundar emellanåt. Det är inte fel att sikta högt men ibland saknar föraren kapaciteten att ta hunden dit och andra gånger är det tvärtom. Här dyker då det viktiga upp. Du kan inte göra om en hunds personlighet. Ska inte heller. Du kan träna så långt som möjligt och få ut det optimala ur varje hund men måste acceptera begräsningarna. Dig själva kan du utveckla, jobba med och förändra men du kan inte göra om hunden. Som instruktör behöver man ibland vara ödmjukt ärlig och tala om att det kanske inte kommer gå hela vägen till dina förväntade mål. Det handlar egentligen inte om att sänka kraven i träningen. Eller att ge upp. Det handlar om att anpassa dem efter individen. Ibland till och med om att överväga att byta träningsgren och göra något annat tillsammans eller rent av byta hund om ens personliga mål ligger allt för långt från hundens kapacitet. Och att minnas det absolut viktigaste i det eventuella beslutet: – att det inte är ett misslyckande, det är förståndigt, väl avvägt och genomtänkt beslut för bådas bästa vare sig du bestämmer dig för att byta gren och träna något annat eller skaffa en annan hund för att jobba vidare mot dina egna mål. Det handlar om långsiktig hållbarhet för bådas bästa.