Det jag inte vet

Det är mycket i naturen nu. Dofter som töar fram, fåglar som sjunger och dovhjortar nästan överallt. Under morgonens promenader stötte vi på inte mindre än fyra olika hjortflockar idag. Vaksamt kikar hjortarna på oss när vi passerar men inte mer än så. De är väl lika vana vid oss som vi är vid dem. Så vi nickar bara lite lätt åt varandra och fortsätter på våra inslagna vägar. Jag hade säkert kunnat missa några av hjortflockarna för jag går lite i mina egna tankar på morgonen med blicken fokuserad på hundarna och mot marken för att ta mig fram i terrängen, men unga Lad meddelar mig. Jag ser när han lyfter nosen mot vinden och drar in vittringen så då höjer jag blicken och spanar lite och ser dem nästan direkt. De andra hundarna har nog gallrat bort hjortvittringen till gruppen “vittringar som inte är värt att intressera sig för”. De bryr sig inte längre. Hjortarna är för vanliga och inte intressanta. Fast gulliga Lillie kan jag behöva ha ett extra öga på. Hon spelar räv och låtsas varken se eller känna vittringen men vips har hon kört nosen i backen och tagit upp ett spår och det är såklart inte okej så här i barnkammartider i naturen. Det är i och för sig inte okej annars heller så vi hejdar henne från det. För någon hjortjägare ska hon aldrig bli. Varken förr eller senare. “Däremot ska du få apportera fågel nästan hur mycket du vill” bedyrar jag henne medan jag avleder henne från hjortspåren med en tydlig förmaning.

 

Lyra kör ner huvudet i Vis matskål och fullkomligt hugger i sig maten som finns kvar. Det är ändå märkligt hur väl hundar vet att de gör något de inte får fast de inte anses kunna vara uträknande. Med Lyra undrar jag. Alldeles bestämt tror jag hon räknar ut och vet mycket mer än vad en hund borde göra. Hon har mycket åsikter också. Om vad som passar henne och så. Det är rätt mycket som inte passar henne alls faktiskt. Vissa av hennes tyckanden är kanske befogade men andra inte. Som att försöka hävda att fröken Vi faktiskt lämnat matskålen helt frivilligt och generöst erbjudit henne att äta upp resterna när enda anledningen till att hon lämnade skålen i själva verket var för att Lyra blängde på henne med sin allra suraste blick och ryckande överläpp. Jag såg det själv. Den går inte hem i slottet så Vi fick tillbaka sin mat, det som fanns kvar, och cockerdrottningen deporterades med bryska ord till skamvrån under trappan.

Jag tror min lilla valp kan klockan med. Hon har koll. Eller så är hon än sådan där individ som fort skaffar rutiner och goda vanor. Till exempel så lägger hon sig och somnar omgående när jag lägger henne runt kvart i tio om kvällarna och sover sedan till halv sex när klockan ringer. Hittills utan undantag. Klockan åtta på kvällen tar hon en lite längre powernap med. Faktiskt exakt klockan åtta under flera kvällar nu. Innan dess är det fullt röj men precis innan åttaslaget närmar sig lägger hon sig tillrätta i den lilla bädden vid köksön. Om den är ledig och inte ockuperad av goldenhunden vill säga. Så likt en småbarnsförälder har jag en lugn stund på kvällen och kan sätta mig ner en stund. Det behövs kan jag säga för med en prickig minivalp i hushållet och därtill en flock med två unghundar är vardagsschemat fullspäckat och vilopauserna högst begränsade. Det har Lyra också åsikter om förresten. Att valpen tar för mycket tid. Och plats. Stundtals är jag beredd att hålla med henne. Jag älskar att ha valp och jag älskar när den sover.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top