Fast i ett gryt

Kallt. Disigt och grått. En trana landade på den plöjda åkern igår. Besviken skulle jag tro. Eller uppskattar tranor plogfåror i prydliga rader, jorden och masken däri? På promenaden dalar fjädrar ner från toppen av ett träd jag passerar, som lätta snöflingor i ett mycket lokalt snöfall singlar de över mig och det tar ett tag innan jag förstår. Att någon bor däruppe i toppen och har byggt bo, bäddat med dun och förberett för föryngring. Jag undrar vem? Vi går vidare, jag vinterklädd ut i fingerspetsarna men ändå småfrusen, hundarna pigga, varma och glada på upptåg. Ännu ett rävgryt lägger vi märke till efter vägen, aktivt verkar det vara med så jag förmanar Lyra när hon visar intresse för att kolla om någon är hemma. Jag tänker på rävskabb och små grythundar som går så långt in i gryten att de måste grävas fram. Med ögon och bitskador till följd orsakade av jord och grytets rättmätiga innehavare. Det samtalet till slottsherren har jag inte lust att behöva ta. Att berätta att jag tappat Lyra ner i ett rävgryt så hon sitter fast och att vi måste anlita grävfirma, kontakta markägaren och betala hutlösa summor för att få fram en Lyra med söndertrasat ansikte. Ibland skenar fantasin. Men jag har hört hemska grythundshistorier. Inte om någon cocker i och för sig men Lyra är ju inte riktigt som andra cockrar heller.

Rasrisk

Nu leker Lad och baby Till på köksgolvet. Lad har räddat sig upp i clubfåtöljen med leksaken han vill ha själv för att komma undan den lillas vassa tänder och intensiva försök att ta bytet. Han är bra Lad, leker, tillåter och begränsar. Jag tittar på de två yngsta cockrarna och tänker att jag ser fram emot att se de två tillsammans på jakt om några år. Det är tid dit förstås, tid som ska fyllas med bra träning och fin samvaro. Och uppskattas även om längtan efter att se de “färdiga” jakthundarna finns där. Själva processen liknar legobyggandet när jag var liten. Otåligt byggde jag bit för bit oh väntade på att få se det färdiga resultatet. När bygget väl var klart var lite av fascinationen dessvärre förbi. Kanske hade ändå vägen fram varit den allra roligaste delen trots otåligheten? Efter att legobygget var klart kändes det tomt en stund först, sedan byggde jag om, förbättrade, ändrade eller byggde nytt och nya legoprojekt avlöste varandra i en ständigt pågående process. Nu är Legot bortbytt mot annat och framför mig brottas det nyaste projekten på köksgolvet och en spännande tid tar vid. Igen. Då de två på golvet gör en kort paus i letar jag dem båda ut på gräsmattan för en kvällskiss. Ärendet blir uträttat fort under den stjärnklara himlen och extra brått tillbaka till dörren får de med då två rävar skäller och larmar någonstans på fältet utanför. Så vi går in och jag tänker mig en lugn avrundning på kvällen. De två yngsta cockrarna tänker helt uppenbart annorlunda.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top