Det lilla stegets kraft
Sommaren har tydligen tagit paus. Jag tar en tjock tröja på och kikar ut på det gråmulna. Ynka tolv grader på termometern. Men jag vet att det inte är över än, värmen kommer tillbaka och sommaren blir kvar ett tag till även om hösten oundvikligen kommer allt närmare. Tacksam för varje sommardag är jag. Jag behöver lite mera av den, sommaren, av dess värme och ljus som ger mig kraft och balans att hantera mörkret resten av året. Förlorar du balansen förlorar du också kraften. Vad det än gäller. Därför gör jag vad jag kan för att upprätthålla den. Både arbete och vardag. I årstidernas svängningar. Och hundträningen. Det sista tänkte jag lite extra på när vi startade på jaktprov i lördags. Hur lite som behövs för att hunden eller en själv ska sättas ut balans och hur snabbt kraften går förlorad när det sker. Den mentala kraften är den jag tänker på. Alla vet nog att det inte är några problem så länge det flyter på. Det är inte särskilt svårt att ”go with the flow”. När det hänger upp sig blir det däremot en helt annan sak. Provet i lördags inleddes med två vattenmarkeringar i vass över en liten kanal. Halvdolt nedslag. Nästan helt dolt på en. Ingen självklar igångsväg. Småklurig inledning med andra ord. För några hundar blev situationen lite övermäktig och markeringen bärgades inte utan fick lämnas kvar. Sedan gick provet vidare med både hund och förare lite ur balans. Ingen trivs med att misslyckas med en uppgift och lämna ett arbete ogjort. Och det blir svårt att vända tåget rätt under resten av provet. Kraften var borta och småfelen blev många även om man vet att man egentligen kan så mycket bättre.
En nöjd slottsherre med gulliga Lillie som fällt nästan all sin päls och ser ut att vara hälften så klen som vanligt.
Så gick provdagen och funderingarna rullade vidare i mitt något överaktiva hjärnkontor. Hur gör vi då när balansen rubbas tänker jag? Hur hittar vi tillbaka och varför tappar i kraften? Till en viss del har det kanske med träningen och förberedelserna att göra. De flesta tränar så bra, och pedagogiskt, ser till att hundarna lär sig och lyckas. Så både hund och förare går nöjda från träningspassen. Så ska det vara såklart. Men kanske vi behöver öva lite på misslyckandet med. På att hitta rätt och tillbaka på banan även när det går fel. Hur vi gör rätt när det blir fel. Lär oss hantera den känslan och släppa taget om den så kraften inte rinner ur. Om hunden av en eller annan anledning misslyckas med en markering när vi tränar så är vi (oftast) pedagogiska och genomtänkta och gör om det till vi får ett bra resultat och lyckas. Men tänk om vi istället bara skulle släppa det som blev ibland. Strunta i att markeringen inte kom in och i stället flytta oss en bit och katsa en ny markering. Både hund och förare behöver öva på känslan av att gå vidare när något misslyckats. Att ta nya tag och få tillbaka kraften. Jag är övertygad om att både förare och hundar behöver tränas i det. På de praktiska jakterna får vi automatiskt mycket sådan träning och det är en nödvändighet att kunna hantera det. Hundarna måste kunna av att gå tomma gång på gång. Komma hem utan fågel de gånger den faktiskt inte går att finna eller när en annan hund redan hämtat fågeln från ett annat håll. Eller när vi måste låta hundarna slita ordentligt i ett område och till sist komma in tomma för att vis ka kunna veta att det verkligen inte finns något vilt kvar i marken. Det är väldigt lätt att missa det träningsområdet när man tränar för prov och tävling och aldrig få övat på att hantera den känslan. På provet i lördags, som för övrigt var ett toppenarrangemang och ett mycket trevligt och bra upplagt prov, är jag övertygad om att misslyckandet i provets inledning låg som en grå skugga för några av ekipagen under resten av genomförandet. Kraften begränsades. Det är som sagt sällan bekymmer att prestera bra när det flyter på, det är ”hacken” i vårt strävan efter balans och flow vi måste lära oss hantera.
Hyffsat nöjd jag med och Min ser belåten ut hon också
Själva hade vi flyt den här gången och tvingades inte öva på den känslan när vi startade för både Min och gulliga Lillie löste den inledande markeringen utmärkt och fortsatte sedan provet i samma stil. Det är väldigt skönt att glida med och ”go with the flow” och de gångerna det sker på provstarter är det bara att njuta. Med oss hem fick de unga labradorerna varsitt excellent och en röd rosett tillsammans med riktigt fin kritik. Det kändes väldigt gott såklart och resan hem gick i väldigt positiva anda. Glada över de två halvsystrarnas fina starterer och egenskaperna de visade prov på fick vi också meddelande om att flera andra av deras släktingar (barn och barnbarn till min gula hund Bäst) presterat på topp på prov i andra delar av landet under samma dag vilket utmynnade i ännu mer glädje över fina, duktiga hundar. Och förare inte att förglömma.
Hemma igen tränade vi vidare under söndagen. Hade en skön hemmadag med tid för alla hundar i tur och ordning. Spaniels först och retrievrar efter det. De två unga svarta fick en rolig träningsrunda med airlaunher och markeringar/drive i olika områden. Min svarta och jag har bra flyt i träningen nu, känslan är där och den ska vi försöka hålla kvar. Just nu ser jag fram emot jaktsäsongen som snart börjar och som jag ska dela med henne. Jag tror mig veta att vi har en rätt stabil grund att stå på nu men vi får se om den håller i skarpt läge. Och så ska hon bli vän med mig på riktigt. Inte bara snäll och ovillkorligt lydig. Jag vill att hon ska drivas av lusten att samarbeta med mig, av äkta vänskap oss emellan. Bli lycklig av efter våra gemensamma träningsstunder. Det tar ett tag att komma dit men vi är på god väg. Ett litet steg i taget.
