Det måste falla snö över lärkan tre gånger..
..innan det kan bli vår på riktigt. Rubriken har jag använt tidigare, till ett inlägg för fem år sedan. Nu var det dags igen. Så med snön som kom idag måste det vara klart nu tänker jag. Fritt fram för våren. I tisdags när jag gick den långa rundan Besta och till, den som tar vägen över fälten hem slog jag av hur många sånglärkor där var. Fullt av dem faktiskt. De sökte skydd från snöfallet genom att gömma sig i grästuvorna och poppade som popcorn runt mina fötter och hundarnas tassar. Sedan snöade det ännu mer och grästuvorna blev helt täckta och jag undrar såklart vart lärkorna tog vägen för att söka skydd då. Sitter lärkor någonsin i träd?
Trots snön var det varit en alldeles makalöst fin dag igår. Vi fick känna på den femte årstiden, vårvintern, som de annars bara har uppe i norr. Nu fick vi en dag av det här. Med snö och en värmande sol i ansiktet. Magnifikt. Gårdagens kurs gick att genomföra den med, jag plattade till snön något i områdena där apporterna skulle ligga eller landa och träningen blev riktigt bra. Visst medförde snön några slarviga grepp och en eller annan lite orolig mun men mer än så var det inte. Helt överkomligt tycker jag. Med tanke på omständigheterna.
Idag tog det däremot emot lite mer. Rent vädermässigt alltså. De dagliga promenaderna ligger aldrig direkt i faraozonen, timmarna med hundarna i skogen och på fälten varje vardagsmorgon sker alldeles oavsett väder. Alldlees för värdefulla för avstå har de också blivit en fast vana som är oändligt svår att bryta. Men träningsinspirationen dippade rejält idag, kanske lite för att jag var trött efter promenaderna men mest för snöfallet och jag fick verkligen uppmuntra mig själv för att få till Lass träningspass i slasket på grusvägen. Den lilla cockern deppade inte alls över slasket och vädret så då kunde ju inte gärna jag göra det heller. Ho satt så glatt ner rumpan i det blöta och vispade runt med svansen i slaskpölen så det stänkte och tyckte livet var toppen. Själva träningen vet jag inte riktigt vad hon ansåg om för jag begränsade henne rätt ordentligt. Tränade mest på det följsamma inom området och jobbade hårt på att få henne att inse att samarbetet med mig är nyckeln till allt det roliga. Det slog mig efter ett tag, jag undrar om hon tänker samma sak? Om hon jobbar hårt på att få mig att förstå att hon är nyckeln till allt det roliga. Så kan det mycket väl vara och just nu tror jag det är till hennes fördel. Den gick bra för övrigt. Träningen. Jag styr och hon ställer men banne mig om vi inte gjorde det riktigt fint tillsammans ändå. Nu tuggar hon benknota i bädden intill och jag dricker chokladte, vi båda värnar om vår egentid i samvaron. Själva fast inte ensamma vistas vi tillsammans om kvällarna.
The Queen, Lyra, ligger märkligt nog i hallen med andra utan att orda om det. Hon brukar annars tala om vad hon tycker. Gör mig uppmärksam på att jag begått ett förfärligt misstag och råkat stänga ut henne. Hon bestämde sig nämligen för ett tag sedan för att bli inne hund på heltid. Alla våra hundar är innehundar men Lyra ville vara inne-inne hund. Alltså inne som i inne med oss i köket hela tiden och inne i köket alla de gånger hon eventuellt behöver vara ensam en stund. Faktum är att hela cockerdrottningen verkar väldigt nöjd med beslutet(hennes beslut) och numera framstår som väldigt vän och mjuk mot allt och alla. Slottsherren och jag tittar förvånat på henne när hon inte ens morrar åt valpen när den går förbi hennes benknota. Vi känner inte riktigt den här nya sidan av Lyra. Kanske har åldern fått henne att rundas av lite, nött bort det mesta av det vassa och spetsiga. Eller så är hon bara i en bra hormonell balans just nu. Hur som helst så känns det som hon och jag står varandra riktigt nära just nu. Överens och enade. Tänk att det skulle ta åtta år.
Och så lärkorna så. Här följer en del av den texten om lärkor som återfanns i inlägget jag skrev för fem år sedan. Ett inlägg som för övrigt också det till stora delar handlade om Lyra.
Om vi hoppar tillbaka till lärkan i inledningen av inlägget så kanske vi ska fira dem lite med. Fira att de faktiskt finns kvar. Sedan vi började bruka jorden har lärkorna följt oss och utan åkermark skulle de vara oerhört sällsynta. De är det öppna landskapets fågel, de är starkt knutna till kulturlandskapet och vill ha ordentligt avstånd till träd och buskar. Sina bon bygger lärkan med fördel i klövervallar och gräsängar med mycket frön och insekter. Nu för tiden har det moderna jordbruket kört ifrån lärkan. Eller kanske kört över? Tre av fyra lärkor har försvunnit under de senaste trettio till fyrtio åren och numera återfinns lärkan på listan över rödlistade arter i Sverige. Det är mycket vi människor ställer till med i vår iver att vara effektiva. Som tur är bor vi mitt i ett levande lantbruk med både klövervallar och åkermark som brukas med många sjungande sånglärkor
