Det oundvikliga

Lyra surar bakom grinden. Hon kan verkligen sura den hunden. I alla fall är det så jag tolkar hennes bistra uppsyn över den orättvisa behandlingen. Det orättvisa består i att Lad blev insläppt till köket tillsammans med My medan hon blev kvar på fel sida. Det är inte mycket som behövs för att världen ska bli upp och ner i Lyras tycke. Hon vill in köket och puben och ligga i clubfåtöljen med ett tuggben medan slottsherren matar alla fiskarna. Hennes rättmätiga plats. Men nu fick Lad komma in, det är ett fasligt fjäskande med honom tycker Lyra och jag är nästan beredd att hålla med. Fast just nu är det nästan lite syd om Lad för jag tror det börjar gå upp för honom att ha ska få en lillebror han inte vill ha och därmed behöva dela på sin egentid med slottsherren. Jämmer.

Valparna, där en av dem är den där lillebrorsan Lad inte vill ha, är hur söta som helst nu. Det har de varit hela tiden för all del men de blir liksom bara bättre och bättre för varje dag. De har fått tänder nu men har inte förstått att använda dem fullt ut än vilken jag är glad över. Från och med nästa vecka lär hälsenor och tår förmodligen ligga illa till så det gäller att passa på att njuta nu. Idag ställde jag in en balansplatta till dem och en mindre dummy fylld med sand med kaninskinn på mitten. De märker direkt när det är något nytt och annorlunda och nyfikenheten är stor så det nya måste kollas på en gång. Några av valparna började med balanspuffen, satte en tass på och klev sedan försiktigt upp med framkroppen me rätt som det var kom en av de andra svarta valparna tultande och gick obesvärat rakt upp och rätt över balanspuffen utan att fundera. Jag vet inte vem av dem det var för på lite avstånd ser jag inte skillnad på de tre av de svarta. Den fjärde känner jag igen, tiken med lite vitt på baktassarna för hon har en annan päls och är brunare i tonen än de andra so är helsvarta. Men just vi det här tillfället hade jag fullt upp med att filma dem så jag missade vem av dem det var oavsett. Den ljusa gula hanen fick fatt i sanddummien med kaninskinnet och ”dödade” sitt byte och släpade sedan hem det till fällen. Det ska börjas i tid. Tyvärr blev det ingen film på det för då var jag så fascinerad av valpens ”dödande” att jag helt glömde bort filmningen.

Det är bara några dagar till Pal fyller ett år nu. Min valp. Så sjukt fort ett år går. Och så rolig han är att träna. Jag blir glad varje gång jag är ute med honom. Hans entusiasm tillsammans med inställningen han har till träningen smittar av sig. Han är tålig och har inga problem med många repetitioner vilket gör att inlärning går fort och känns allt igenom lustfylld. Jag har börjat sätta ihop övningar i dirigeringsarbetet nu, kombinerat stopp med sidotecken bland annat. Lite mer störningar på olika sätt har det blivit med, fler punkter att hålla reda på, för att han ska börja lära sig hantera lite mer press. Det blir mycket av hans vår i år tänker jag, han och Lass vår för jag kommer fokusera på de två yngstas träning och utveckling. Jag har fyra hundar att träna men inser att jag behöver prioritera under våren eftersom det blir en hel del jobb med och dessutom tror faktiskt att Besta och Till inte tar skada av lite mindre träning. Snarare tvärtom, jag tror det kan göra dem gott att få vila sig i form.

Våren är verkligen på väg ordentligt. Mars är här. Solen värmer ordentligt när den är framme, vi har tagit en fullmatad fästing på lakrits och en hund har blivit ormbiten ut mot kusten. Som vanligt finns det baksidor med allt och ormbett och fästingar hör till dem. Vi tyckte vår hönor och tuppar skulle få njuta våren lite med så i helgen bestämde vi oss för att ställa hönsgården på vid gavel så de skulle kunna gå ut och sprätta. Det gjorde de med besked. Plösting var det små söta hönor över hela slottsträdgården. Men vi glömde höken i våryran. Hur snabb var den inte med att märka att vi äntligen släppt hönsen fritt. Dem öste suttit p en grin en bit bort med röntgenblicken påslagen. Det var inte helt oväntat såklart bara bortglömt. En annan mer oväntad sak var att två av våra tre tuppar som alla levt tillsammans sedan de var kycklingar och aldrig någonsin bråkat med varandra verkade drabbas av storhetsvansinne och revirstrid så snart de kom på utsidan hönsgården. De två största bröderna tupp höll på att slå ihjäl varandra så slottsherren fick gå emellan och fiska upp en av slagskämparna för att rädda livet på dem. Blodiga och slokkammade stängdes de in varsin hönsgård för säkerhets skull. Lite märkligt faktiskt för vi har inte sett en enda sur min dem emellan förrän vi öppnade ut mot friheten. Å andra sidan var det förmodligen på gång nu, när de blivit vuxna på riktigt och vårkänslorna satte in. Kanske den öppna dörren och möjligheterna den medgav bara snabbade på det redan oundvikliga?

Edit! Jag har tittat på filmen igen och jag ser ju visst vem det är som kliver rätt över balanspuffen. Det är ju den svarta grabben. Den enda av de svarta med snopp så det borde jag ju lagt märke till tidigare.