Det tar form

Ett år gammal nu och det börjar ta form både fysiskt och psykiskt. Riktigt rolig är hon att träna dessutom och bitarna har fallit på plats oväntat fort den senaste tiden. Jag börjar så smått drömma om att ta henne ut på jakt till hösten. Låta henne jobba i lämpliga markavsnitt i fågelmarker, stöta några fåglar och skaffa sig erfarenheter. Under kontrollerade former. Om det nu finns sådana när man står där mitt i jakten och verkligheten. Fast det är ju gott om tid till dess så jag hinner träna stadga och annat ungefär ett halvår till. Jag ska göra det parallellt med min skytteträning tänker jag, så kanske både bössan, jag och Rota kan göra jaktdebut tillsammans till hösten. Men först tar vi en lång sommar.

Det grönskar så fint ute nu, sedan regnet i förra veckan har det slagit ut ett grönt skimmer över hela växtligheten. Hjortar och rådjur uppskattar grönskan och alla de nya späda skotten. Hjortflockar driver fram över fälten i stora grupper och nu kan jag konstatera att vi har tre vita dovhjortar här, minst, för idag såg jag tre stycken samtidigt fast i olika flockar. De vita hjortarna verkar ovanligt skygga, jag funderar över om det beror på att de är någorlunda nya i markerna eller om det beror på deras vita färg. Att de vet om att de är mer synliga och sårbara än andra hjortar, medvetna om att de inte riktigt är som andra.

Det är mycket som är spännande som sker i naturen nu, med djurlivet och så. När jag gjorde rent och bytte vatten i hundarnas ena vattenskål i hundgården idag låg det en daggmask i det vattnet som var kvar på botten. Skålen är stor, en traditionell rostfri bakbunke på fyra till fem liter sådär. Jag kan inte förstå hur masken hamnat i vattnet. Mig veterligen kan inte maskar klättra upp för sluttande väggar med överhäng. Inte som sniglar. Återstår bara två alternativ som jag ser det. Antingen har någon av hundarna haft masken i munnen och släppt i den i bunken eller så har en fågel flugit förbi på väg med masken till fågelungarna och tappat den på vägen. Det sista tyckte slottsherren lät osannolikt långsökt medan jag tycker det känns mer osannolikt att någon av hundarna har släppt i masken. För att får svar på hur det har gått till är jag nog tvungen att installera en övervakningskamera över vattenskålen och vänta till det händer igen. Men kanske måste man inte heller alltid ha svar.

Retrieverarna fick ta några linjer på morgonens promenad. Bollar som vi la ut på vägen bort och som vi hämtade in på vägen hem. Memories med lång fördröjning från annan vinkel med andra ord. Vi använder ofta samma fält jag och hundarna, men jag försöker variera punkterna varje gång. Hitta nya platser att lägga på som ger nya linjer. Eller i alla fall mål som skiljer sig lite från platser där hundarna hämtat innan. Så det inte ska gå på ”gammalt komihåg” och ha förutfattade meningar utan fokusera på vart jag pekar. Den gule var på hugget och satsade järnet i terrängen. Kul att se tycker jag som börjar känna igen min ”gamla” hund allt mer. Jag hoppas att vi snart ska kunna avsluta kortinsonet och låta inflammationen och artriten bli ett minne blott. På eftermiddagen fick samma gula hund vara behjälplig på unghundskursen, helt okej det med tyckte han och alldeles extra trevligt blev det när han märkte att en av de söta unga tikarna var i löp. Ännu ett sundhetstecken tänker jag.