”Don’t fall in love with the result, fall in love with the process”

Efter ett år med corona blir den tidiga morgonturen till den lokala Icabutiken veckans största happening. Det är märkligt hur något så litet kan upplevas så stort när tillvaron krymper. Jag botaniserar glatt bland hyllorna och fyller min kundkorg till bredden med varor så vi ska ha mat för en vecka innan jag packar in i bilen och rullar hemåt igen. Hundarna som åker med varje vecka tittat nyfiket på påsarna när jag packar in dem i bilen. Rota slutar aldrig hoppas på en påse av Icas mjuka godbitar till lagom stora hundar och jag slutar förstås inte att köpa dem. Konstigt vore väl annat. Rent av ofattbart.

Jobb idag igen, i lagom anpassat tempo och vårsol. Förberedelser och genomgång inför morgonens träningsgrupp tillsammans med slottsherren och markeringsträning i mossen för unghunden efter det. Olika terrängtyper, terrängsskiften och marker för att unghunden ska få nya bilder och nya erfarenheter med sig efter varje markeringsträningspass känns både riktigt och rätt. Våra sidotecken och övrigt sådant pyssel sådant fortsätter vi däremot nöta på samma plats ett tag till, tills tryggheten infinner sig fullt ut. 

Fredagen inleddes annars med ett besök av Robban Snickare. Jag har drabbats av storslagna ideer igen. Just nu kan jag inte förstå varför det tog fjorton år att komma på dem. Ett fönster ska bytas mot en dörr och ett annat fönster bytas mot ett nytt. Och lite till. Slottsherren undrar om den här iden verkligen är nödvändig eftersom det ändå tog fjorton år att komma på den och jag tänker att alla förhållande behöver en generator och en broms men att den här iden faktiskt kräver att genomföras. Så nu har jag och Robban Snickare kommit överens. Med slottsherrens godkännande är väl bäst att tillägga. 

Sedan försökte jag få Lyra att charmas av bruna, lockiga Mer och våra planer om världens sötaste och bästa cockervalpar. Det gick väl så där. Egentligen inte alls. Ett halvhjärtat försök innan Lyra tittade mig i ögonen och sa ” JAG VILL INTE”, och vad säger man väl då? Torka snoriga ungar och det där med föräldraansvar är tydligt något hon vill avstå. Och vem är jag att övertala henne? Någon sorts fri vilja får det väl ändå finnas utrymme för även för hundar. Kan man månne hoppas på en jungfrufödsel?

Och nu ska slottsherren snart bjuda på middag och jag knåpar på blogginlägg, lyssnar på Mark Knopfler och höjer en skål för älskade morfar som fyller 100 år idag uppe i himlen. Ronjas Rövardotter far Mattis sörjer och skriker så här rakt ut när Skalle-Per dött: ”Men han fattas mig- han fattas mig så det skär i bröstet” och jag känner hur hans ord träffar mig när jag tänker på min mormor och morfar, tryggheten och kärleken. På valborgsmässoafton är det åtta år sedan morfar lämnade oss. Ibland är livet och tiden bara så ofantligt svårt att förstå sig på. Vackert och så sårbart samtidigt. Vad ska det egentligen bli av oss människor?

Så är också tiden med mina hundar tänker jag. Vacker och känslosam och dessvärre sårbar. Det är så mycket som ska stämma, så mycket som ska hålla och så mycket som allra helst ska gå bra. Unghunden har fyllt ett år nu och jag fasar över röntgen som ska genomföras frampå. Helt utlämnad till resultaten av den och utan att kunna påverka något vet jag ändå hur mycket ett dåligt resultat betyder för mig. Så många drömmar som går i baklås och så många beslut jag behöver fatta om resultat visar att unghunden och vår träning kommer att begränsas av ledvärk i framtiden. Just nu överväger jag starkt att strunta i röntgen helt och hållet. Stoppa huvudet in sanden som strutsen och vägra ta in verkligheten. Kanske kan jag skydda mig så? Få vara lyckligt ovetande ett tag till, hålla motivationen uppe och bara träna och ha kul. Det verkar smått frestande och jag har kommit till ett läge där jag överväger om det faktiskt inte kan vara ett godtagbart alternativ. Förövrigt har jag inte röntgat pocketcockern heller och hon fyller två om ett par veckor. Och jag har köpt ett hemmagym med balansbollar och halvbollar till hundarna, där de ska träna balans och vicka på fötterna så de ska hålla sig starka och hela och hålla länge. Vad mer kan jag göra tänker jag? Någon gång ska jag såklart röntga unghundranas leder med.  När tiden är inne.

Pocketcockern och jag hade en minutiöst och trevligt träningspass tillsammans igår. Det varade högst en kvart eller så, med avsikt, men vi var helt klart på samma planet, samma jord och samma träningspass. Den känslan är oslagbar och jag tycker verkligt synd om dem som inte haft möjligheteten att leva och träna tillsammans med en hund. Gärna en hund av den lite udda och krånglande sorten dessutom för känslan när det går hål på något, när hinder överbyggs och ”du & jag” faktiskt infinner sig är total och helt oslagbar. När två blir ett och allt det där är verkligen inte underskattat, det är på riktigt och så äkta något kan bli. Även om det så bara inträffar tio minuter i veckan, eller om året, så har den som upplevt det ändå fått känna och förstå. Så jäkla storslagen var kanske inte kvarten pocketcockern och jag hade tillsammans men det var i alla fall en god reparation av det värdelösa passet dagen innan. Vi fortsätter alldeles säkert pendla mellan blocketannoser och eufori ett tag till. Men, men .. so far so good.