Don’t kill your darlings

Jag läste några rader i en artikel där någon ondgjorde sig över den dåliga stavningen i allehanda texter. Över hur orden förvreds och att nästan ingen kan skriva rätt och riktigt nu förtiden. Som en stavningspolis for artikelförfattaren fram och tillrättavisade, tyckte och ansåg. Jag kan förstå det. Ibland. Jag kan hålla med om att förväxlingarna emellan ”de”, ”dem och dom blir väldigt konstiga och att det faktiskt heter ”egentligen” och inte ”ejenkligen” och att ”eller” ska ha ett ”r” på slutet och inte bara skrivas ”elle”. För att inte tala om alla förkortningar. Men. Det finns ett stort MEN här med. Jag älskar att det är okej att skriva som det låter och att alla får skriva precis som de vill. Att även de som missat grammatiken i skolan får göra utan att bli sågade eller rättade. En enorm frihet i det faktiskt. Tänk så många som avstått och fortfarande avstår helt från att skriva för att de kanske har dyslexi eller från början fått höra att de inte kan. Och vem vill skriva fel och bli tillrättavisad? Jag fixar stavningen på svenska alldeles utmärkt och var bra på svenska i skolan men märkligt nog är jag dyslektiker på engelska. Hur det nu går ihop. Min mamma engelskaläraren försökte mycket vänligt väldigt många gånger förklara för mig att ”when” och ”then” är två helt olika ord men vad hjälpte det. På engelska skriver jag som det låter och stavfelen blir därefter. Men jag brukar kunna göra mig förstådd trots det. Fast det tokigt fel ibland.

Det finns många sätt att döda kreativiteten på tänker jag och minns tillbaka till när jag(äntligen) lärde mig virka på syslöjden i skolan. Meter efter meter av glada färger ringlade iväg i en evighetslång smal halsduk över skolbänken. Det var kul och jag var glad. Ända till slöjdläraren vänligt men bestämt sa att jag höll virknålen fel och förklarade hur jag måste hålla den för att det skulle bli rätt. Det var förmodligen i välmening men virkningen blev svår och rådet en riktig glädjedödare. Det roliga bara försvann och jag tror faktiskt jag aldrig virkat efter det. Samma med sång. En inte helt pedagogisk barnkörledare talade ganska rakt om att varken jag eller min syster hade sångröst eller talang för att sjunga och därför bara fick stå i bakgrunden. Så var den sånglusten över. Senare i skolan försvann lusten att skriva berättelser totalt när grammatiken med meningsuppbyggnad och annat krånglade till det och kvävde lusten i skrivandet. Jag vet inte, kanske var jag bara ett ovanligt känsligt barn med ovanligt dåligt tålamod och till det ett enormt behov av att göra saker på mitt egna vis. Men det skavde länge oavsett.

Hur som helst. Ni anar nog vart jag är på väg. Jag tänker att det är underbart befriande att få stava som det blir, skriva det man vill och virka med virknålen upp och ner om man känner för det. Det samma gäller hundträningen. Även om man nu skulle vara lite dyslektiker vad gäller hundspråk så ska man såklart inte sluta träna hundar för det. Och fantastiskt nog så finns det ingen bestämd utstakad väg när det gäller hundträning. Ingen tung grammatik att rätta sig efter och inga exakta manualer att följa och hundar har väldigt stort överseende med dyslektiker av alla slag. Det är okej att låta kreativiteten flöda och pröva sig fram och testa olika vägar även om någon annan skulle tycka det är fel. Kör på bara, tillåt dig vara kreativ, låt din fantasi flöda, drömmar frodas och virka upp och ner om du vill det. Som regel blir det både lätt och svårt men framför allt galet roligt. Och som vi brukar säga här på Kopparhult, ”det blir inte fel -det blir bara annorlunda”