Drivet i livet

Jag använde en arbetsförmån idag. Igen. Lade pappershögarna åt sidan och gick ut mitt på dagen när solen jobbade sig fram emellan molnen och en oslagbart lagom vinterväder infann sig. För fint för att inte tas tillvara sa jag till mig själv när jag stängde locket på laptoppen och sköt in stolen under bordskivan. Istället tog jag med unga Till och betydligt äldre Mer på jakt efter morkullor i snöns nere i mossen. Vi låtsas jagade bara förstås, någon bössa var inte med men känslan fanns på plats. Unga Till jobbade fint i den snötäckta terrängen. Det är djupt fascinerade att se den unga cockern göra så många rätt utan att hon vet vad hon egentligen gör. För inget har skjutits över henne än. Hon har inte belönats  i arbetet på något annat sätt än med en klapp eller två av mig. Ändå vet hon vad som gäller. Söker och täcke marken fint, håller ett naturligt lagom avstånd till mig och trycker in i ris och buskar. Nog för att jag format en del, försökt förstärka det jag vill ha och begränsa annat. Men ändå. Så mycket ligger i generna. Sökandet i sig leder till tillfredsställelse. Hennes inre drivkraft får henne att självmant anta utmanade terränger, buskar, snår och annat på jakt efter fågelvittring. Instinktivt vet hon också att det är just fågelvittring hon letar efter och sorterar bort annat. Jobbet i sig blir självbelönande. Till det ett stort mått av samarbetsvilja som gör att hon väljer att jaga tillsammans med mig och inte själv. Just nu är det så i alla fall. Förmodligen lär hornen växa ut med erfarenheten och jag kommer se andra sidor av henne med och lär få anledning att omvärdera. Men jag njuter nu. Tar vara på varje stund. Don’t worry! Bruna Mer är med också. Den äldre hunden är som en trygg vägvisare för oss båda. Med erfarenheten i ryggmärgen och många fågelsituationer i kroppen vet han precis var morkullorna brukar hålla till och snärjer tätt in under de snötyngd granarna. Unga Till tittar och lär. Studsar bredvid mig ivrig att få pröva lite till. Överhuvudtaget har hon svårt att vara stilla just nu. Det är väl en fas tänker jag. Och så är hon också en spaniel med smak för det roliga. Avlad för aktivitet med nära på outtröttlig energi. Inte mycket annat att vänta då. De får söka var för sig och sedan tillsammans ett stycke. Båda gör precis vad jag önskar och vi får en fin långlunch i den enastående vackra vinterdagen i november. Någon stöt blir det inte för inga morkullor är hemma fast Mer kollade under i stort sett varje lite gran. Men det gör inget. Inget alls faktiskt för jag borde egentligen lägga lite mer lydnad och kontroll på den unga cockern först. Förståndigt och förnuftigt. Men inte lika roligt.

Inne igen väntar pappershögarna. Jag suckar lite inför slottsherren över hur jobbigt det är med allt administrativt. Allt pappersgöra. “Men ju mer papper du har att gör med desto bättre går ju företagandet” säger han då förnuftigt. Jag är på väg att leta fram en bra bortförklaring att slänga fram när det slår mig att han har alldeles rätt. Plötsligt ser jag pappershögarna på ett annat sätt. I travar på bordskivan ligger inte högar av jobbig administration utan växande möjligheter. Möjligheter för mig att få fortsätta jobba med det som motiverera mig. Det som är min inre drivkraft. Som får mig att stiga upp på morgnarna och se fram emot arbetsdagen tillsammans med två och fyrbenta och som inte kräver externa belöningar i form av semesterresor och lönebonusar för att jobbet ska kännas motiverat. Pappershögarna glittrar lite mot mig där de ligger fyllda med framtidsvisioner och möjligheter. När en jobbar med det som driver en behövs inte mycket mer tänker jag och syftar på både mig själv och min ivriga cocker. Självbelönande. Jag har det oförskämt bra. Cockern med.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top