Det som försvann i snö..

Då tog vintern en sväng även över vår del av landet med och snön ligger som ett vitt täcke över landskapet. All lera, vissnande perenner och oupplockad hundskit är borta. Överraskande som alltid när första snön kommer fast en borde vara förberedd. Det är julkortsvackert, ljust och fint. Jag gnäller inte över det. Jag konstaterar. Det är kallt. Snöskyffeln behöver fram. Undrar bara var de befinner sig sedan sist. Om vi ens har någon kvar. Minnet är bristfälligt och vintern har varit undanstoppad längst bak i medvetande under lång tid nu.

Hundarna är glada. Särskilt mamma Vi tror jag. Hon älskar att rulla sig i snön och det var också det första hon gjorde när hon gick ut i morse. Hon slängde sig i snön direkt, innan hon ens varit på toaletten. Valpen var lite skeptisk till det vita först, kände sig fram med försiktiga steg innan hon släppte loss och kastade sig in i leken. Sedan lekte hon i snön hela morgonen tills batteriet var fullständig urladdat och hela valpkroppen hängde. Då var det gott att komma in i värmen och bädda ner sig i den alltför lilla bädden medan jag tog tag i lite datorjobb.

De andra småvalparna är för små för snölek än men de fick några leksaker i sitt valprum idag. De lade märke till de nya grejerna direkt och undersökte nyfiket och noggrant. En av dem bar stolt iväg med den pyttelilla bläckfisken som pocketcockern hade när hon var liten. Att den lilla bläckfisken har överlevt så länge och inte kommit bort är rätt osannolikt faktiskt. Den är inte större än ett ägg så den borde kommit på avvägar många gånger om i hundflock med flera “ätaupp” eller “grävanerexperter”. En överlevare tydligen. Får se om den klarar sju valpars vassa tänder när de vuxit ut lite mer. Mamma Vi är fortfarande väldigt mån om sina valpar. Såklart. Men hon tycker de kan klara sig mycket själva med och hon har inget emot att äta upp deras mat och inte heller att passa sin egen mat för dem. Med andra ord har de redan fått lite uppfostran och en aning om hur turordningen runt matbordet ser ut när de äter tillsammans. De blir allt mer aktiva med, och kontaktsökande. Jag hinner knappt få ner fötterna på andra sidan grinden i deras valprum innan de kommer skuttande med pigga svansar och glada tillrop. Jag visslar på dem när de får mat med, och även om de ser ut att sova den djupaste Törnrosasömn lyfter de ögonblickligen på huvudet och rusar upp när de hör mitt visslande. Hur gulliga som helst far de runt helt yra i mössan en kort stund innan de hunnit lokalisera var ljudet kom ifrån och landar på alla fyra i matbrickan. Vi har några fina veckor tillsammans med de sju underverken framför oss nu. Med en hel del medföljande kiss och bajsstädning och tidiga morgnar. Men det får en verkligen anse det värt för att få dela några veckor av livet med sju gyllene underverk och deras mor. Tacksam.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top