Du är modigare än du vet. Starkare än du tror, och klokare än du förstår- Nalle Puh
Den gula labradorvalpen är nästan sig själv igen och jag är glad. Jag ser diarrén gå från mörk och blodblandad till brun med bara lite slem och jag blåser faran över. För den här gången. Inte så kul att börja inlägget med skitprat men de senaste dagarna har mycket här kretsat kring det så det känns oundvikligt på något sätt. En del av vardagen i slottet.
Tyvärr töar det ute nu och all snö har tryckts ihop till en kletig massa och slottsherren och jag har fått ställa in ett kurstillfälle och vi har trampat runt i det töande på fälten och isiga på vägen och varit noga med att hålla oss på benen för vi inser att vi numera får räkas till dem som är lite äldre och riskerar att hamna på akute med bruten handled eller något ännu värre om vi drattar på ändan. Slottsherren har plogat med fyrhjulingen med och puttat stora blötsnömängder fram och tillbaka över gårdsplanen förbi hålet i vårt fina staket som brevbäraren med hyrbil utan dubbdäck av misstag gjorde i förrgår. Och vi har burit femtiotvå säckar värmepellets från bilen genom slasket till den rivningsfärdiga boden och varit lyckliga över att vi bärgat vinterns värmeförråd och inte behöver fundera över att behöva frysa längre. Om nu inte elektroniken som styr pelletskaminen lägger av. Den har blinkat oroligt blått några dagar och visat att den inte är helt pålitlig längre. Däremot har vår trötta tvättmaskin gått snällt och utan protester de senaste veckorna och jag förstår ingenting, men det gör man som regel inte av elektronik och dess fel och brister. Elektronik är en sann gudagåva när den fungerar men lämnar oss (åtminstone mig) helt hjälplösa när den inte fungerar. Tacka vet jag kommunikation med levande djur i den riktiga verkligheten. Där har jag i alla fall en rimlig chans att göra mig förstådd.
När jag kommer in på kvällen efter att ha tränat hundar och promenerat lagar jag Shepards pie medan slottsherren tittar på westernridning i puben och den gula hungriga valpen vandrar som en osalig ande runt spisen och köksön i vittringen från matlagningen och jag tänker att vi har det väldigt bra i vårt slott trots rådande diarré och inflation. Det blir bra det här tänker jag och puttar in Shepards pien i ugnen, allt ordnar sig. Viktigt bara att ha ett vaket sinne och inte låta sig dras med i de negativa trenderna så långt det är möjligt. Hålla huvudet över ytan så att säga. låta det positiva lysa klart och tydligt.
Det senaste har jag tänkt en del på normalisering med. Lyssnade på en podd igen, om vår hjärna och digitala mediers påverkan med och en hel del annat intressant. Där tog de upp hur fort hjärnan, och således vi, normalisera avvikande grejer om vi får tillräckligt mycket påtryckning. Reklam och sådant. Hur snabbt vår hjärna går från att tycka något är udda och fel till att flytta det till normalläge och acceptans. Jag tänker på hur det händer i hundträning och på jakter med. Hur motståndet till att behöva avliva en skadad fågel på jakt efter ett tag snabbt normaliseras och blir något man gör utan att tänka eller känna närmare på det. Det samma sker på kurser och träningar. Metoder som kanske egentligen inte känns helt okej flyttas fort till normalläge efter att inflytelserika människor visat hur det använt dem och nått framgång. Snart slutar vårt eget tänkade fungera fullt ut och vi normaliserar sådant vi tidigare inte tyckt känts okej eller alls ligga i vår träningslinje. Fort går det med. Tillbaka till jakterna och fåglarna så upplever jag också hur fort vi normaliserar att träna hundarna på jakt, att välja vilka fåglar man vill apporters och avstå andra för att få utmanande apporter som ligger i linje med de uppgifter vi behöver i vår träning. Jag säger inte att just det är fel. Det behöver det inte vara. Om vi sköter det rätt. Men att vi normaliserar det så vi glömmer att fåglar är levande varelser och att vår uppgift är att bedriva jakten etiskt rätt och riktigt och så fort som möjligt ta hand om skadade fåglar är uppåt väggarna galet. Träna på det sättet får vi göra på döda ting och apporter. Vi måste hjälpas åt att hålla i vår etiska kompass och inte låta oss påverkas för mycket. Inte låta avvikelser normaliseras och bli accepterade som en del av det vanliga. Respekten för viltet och hundarna måste komma först. Alltid.
Jag tittar på delar av hundflocken som ligger och vilar efter dagens träning och promenader i slasket. De är så goa mot varandra. Så fina vänner. Bruna Mer är blöt i pälsen efter sista utevistelsen och har satt sig nedanför bädden där Min, Lakrits och Lad tryckt ihop sig. Min sätter genast igång med att torka cockerns päls och Mer sträcker sig och byter plats så hon ska komma åt. I andra änden av rummet pustar Lille mamma Vis tassar och de andra sover gott i hög och ser ut att krama varandra där de ligger tätt intill med tassar på varandras ben och huvuden vilande mot varandras ryggar. Vi människor borde också vara det. Snälla mot varandra. Vi behöver kanske inte just vila i hög men vi behöver vara ödmjuka och öppna mot varandra och inte låta avvikelser bli normaliserade. Tänka till lite.
