Dubbel anledning att fira
Lyra fyller år idag. Allas vår cockerdrottning har nått den högaktningsfulla åldern av åtta år. Ikväll är hon inne i köket med oss och firar lite. Till Lass förtret för när Lyra är inne kan hon inte riktigt röra sig som hon vill. Inte ostraffat i alla fall. Jag nickar uppskattande mot den åttaåriga födelsedagshunden och tackar henne för hjälpen med tyglandet av Lass Monster. Jag uppskattar all typ av sådan hjälp nu för monstret är stundtals på väg att gå mig ur hand.
Det är vårdagsjämning idag också så vi har dubbel anledning att fira. Vårdagjämning med doft av jord från nyplöjda fält, duggregn, snödroppar och tranor. Jag funderar på om jag ska korka upp en flaska bubbel men det är väl ändå lite att ta i så här mitt i veckan och Lyra föredrar ett tuggben före bubbel. Jag nöjer mig med chokladteet och lugnet som uppstår när Lass Monster lägger sig till ro vid mina fötter. Hon är bra på så mycket det lilla monstret, att koppla av bland annat, Hon är verkligen bra på det riktigt men kan behöva lite handgriplig hjälp med att styra sin energinivå emellanåt. Utloppet för den. Hon är bra på hämta apporter med, en jäkel på att ta sig över krondiket med de branta kanterna för att hämta en apport på andra sidan, hon är duktig på den stadgeträningen jag utsätter henne för och vi har påbörjat dirigeringstecken med bra resultat. Men när man är så där duktig och läraktig unghund kan jag bara inte förstå hur det kan vara så svårt att lära sig öppna en hundlucka. För några veckor sedan trodde jag vi såg en ljusning, att det var på väg att lösa sig för då räckte det med att jag sa hennes namn för att hon skulle öppna luckan och komma in. Det gör det inte längre. Nu står hon bestämt kvar på andra sidan med nosen tryckt mot det lilla plexiglasfönstret och väntar på att jag ska öppna för henne. Vi har prövat att locka, och att vänta ut henne och tänkt att med tiden räknar hon nog ut det om hon blir ensam kvar på utsidan. Det gör hon inte. Hon rullar ihop sig och lägger sig och sover på den lilla trappen utanför med ryggen mot luckan istället. Vi står kvar på ruta ett. Hur kan det bara vara så omöjligt att lära sig en hundlucka?
Nu så här på kvällen är hon hur som helst inne i köket med oss, födelsedagbarnet och fröken Vi som är konvalescent och här behövs ingen hundlucka. Här finns istället grindvakter som står till tjänst om någon blir kissnödig, törstig eller bara allmänt missnöjd. Lite olika ben och hornbitar finns att tugga på med för den som önskar det. I vanliga, normala fall har de där hornbitarna inget särskilt värde för Lass och hon gnager sällan på dem, men se det är skillnad när det finns en cockerdrottning i samma rum. Plötsligt har hornbitarna stigit ordentligt i graderna och allihop ska samlas i den lilla bädden och gnagas på. Tänk vad konkurrens kan göra tänker jag och tittar på den finstilta i hundarnas kommunikation. Till sist orkar hon inte hålla ställningarna längre utan somnar i den lilla bädden med hakan på en av hornbitarna medan Lyra smyger fram och plockar åt sig en av de andra.
