Duktig hund!

Nu är det kallt ute. Lagom vinterkallt, en minusgrad och helt hanterbart. Leran torkade till och det blev med ens mycket renare både inne och ute. Så rent det nu blir i ett slott med nio hundar och sju små underverk. Underverken som vidgar sina vyer varje dag med. Än så länge har de inte varit utomhus men imorgon tänker jag att det ska bli en stunds lek på gräsmattan. De är pigga på livet de små. Nyfikna. Alla är sju jämna med, ingen sticker ut något särskilt eller spretar iväg. Ett par dagar har de mörka tikarna med de vita tårna varit de galnaste. Två små pirayaprinsessor som inte velat ligga stilla i famnen och vässat sina tänder på tår och möblemang. Idag var det lilla tiken ”med svansen” och en av hanarna som tagit över den rollen och hade en attityd lite utöver det vanliga. De är modiga och kavata men lite förståndiga också. Förstår att visa sig lite låga inför nyheter och de äldre hundarna och känner av lite grand innan de rusar ut i det nya. Men när väl det är gjort släpper alla spärrar och det går undan. Så gott de nu tar sig fram. När jag ser dem tulta farm över köksgolvet och liksom snubbla över sin egen kropp förstår jag var begreppet fyllhund kommer i från. Fast en fyllehund kan visst vara flera saker, som en brännvinsflaska i form av en hund och en app till mobilen för att hålla reda på hur mycket alkohol du dricker. De här sju underverken är fyllhundar i en helt annan betydelse fr de har inte vart i närheten av något jäsande eller alkohol. De är bara oskyldigt charmiga i sina små klumpiga och knubbiga kroppar. Mamma Vi verkar tycka att vi kan ta över nu. Städa upp efter underverken och se till dem. Jag ka förstår henne för de bits hemskt och tänderna är som sylar. Många är de med, både valparna och tänderna. Men som de underverk de är så somnar de när de som jobbigast och vi kan luta oss tillbaka och njuta av dem på ett mer behagligt vis. I några få veckor till innan de ger sig iväg på nya äventyr.

Under dem kylslagna vinterbleka decembersöndagen hann vi ta våra yngsta cockrar på en träningsrunda mellan valpmatningarna. Unga Lad stötte en morkulla i fin respekt. Duktig hund! I övrigt hittade de mest den lilla mina dummyn vi hade med och placerade ut vid lämpliga tillfällen. Men allra mest sökte de både unga tomt. Vi vill få till det, uthålliga ”tomsök” där inte marken kryllar av vilt och man tålmodigt verkligen måste leta för att finna viltet. För det är trots allt mest sådan marker vi jagar i. Jag skrev häromdagen att jag är glad i min svarta hund som tagit ett rejält kliv framåt. Nu lägger jag till att jag är glad i min unga cocker med. Mycket. Har varit hela tiden egentligen. Hon passar mig. Nu är hon är lite äldre och vi mer börjat träna ”på riktigt” ser jag lite tydligare vad jag verkligen har. Och det ser bra ut. Hon är en lättsam hund. Mån att göra som jag säger. Kanske är det därför jag trivs så bra med henne? Jag gillar ju att bestämma såklart. Lite skämt å sido. Vi gillar varandra. Jag känner att det är ömsesidigt. Vet till och med. En del att ta tag i har jag dock. Hon har växlat upp det senaste. Fullfjädrad tonåring med energi i överkant. Som den cocker hon är såklart. Jag behöver jobba på att hålla kvar och bättra på lydnaden. För inget gör sig själv som sagt, hur begåvad hunden än är.