Ease my mind
Liten börjar bli stor. Utan undantag går det alltid den vägen med en valp. Nu är det dags igen. Lass börjar bli stor och det är högt tid att sluta med arbetsnamnet ”valpen”. Förutom att hon börjar bli stor rent kroppsligt märker jag också den mentala mognaden som skett på insidan. Vild och galen, javisst, men det finns också en bra koncentration och förmåga till skärpning när jag ber om det. Rättar sagt kräver det. För det märker jag att jag måste ibland med den här valpen. Kräva. Idag fick hon för första gången gå med slottsherren och Lyra på ett litet träningspass. Och mig förstås. I den här åldern och utvecklingsfasen är det överhuvudtaget väldigt många ”för första gången” för henne. Två ”för första gången” blev det idag, det korta träningspasset tillsammans med Lyra slottsherren och utöver det fick och bekanta sig med nyskjuten kanin. Båda gerjerna var toppen hälsar hon men kaninen var allt något alldeles extra ändå.
Jag är förvånad över hur tiden går. Och förvånad över att jag blir så förvånad för det är ändå något av det allra mest naturliga. Dagarna som kommer och går och blir väldigt många i det långa loppet. Facebook serverar mig minnen och talar om på dagen hur längesedan det var och jag påminns om det som varit och begriper inte hur i all världen det kan vara SÅ många år sedan. Hur är det möjligt. Så mycket vatten som passerat under broarna längs vägen. Så många hundar och så många möten och har Facebook ens funnits så länge?
Tid som sagt. Och valpen börjar bli stor. Det har väl i och för sig inte tagit så lång tid i anspråk utan mest bara hänt tänker jag. På det gemensamma träningspasset idag förstod jag dock att det gått en del tid för valpen kunde faktiskt rätt många saker. Sådant som vi gått och filat på i vår ensamhet har börjat lägga sig tillrätta och fungerade nu också i sällskap. Inget är förgäves. Varje liten stund vi tillbringat tillsammans har haft sitt värde och satt sitt avtryck. Bit för bit har vår relation byggts upp. Den är väl så långt i från färdig något kan bli men den är. Det finns något emellan oss, något som har gjutits samman mitt i det upproriska, något litet men starkt att bygga vidare på. Jag tillåter mig att hoppas på en lovande fortsättning.
Det tuggas och gnags ikväll, Hundarna har fått tuggknotor och alla är upptagna och djupt inne i sysselsättningen. Det var knappt det hade tid med sista kvällsrastningen och några skyndade hem i förväg i mörkret för att fortsätta gnagandet. Det är rofyllt att höra tändernas skrapande mot knotorna, som att höra fåren idisslande eller malandet av hästars käkar när det tuggar i sig havren. Rofyllda ljud av välbefinnande för mig. Valpen som inte längre är en valp har somnat vid mina fötter och jag tänker att det nog är dags för en ny liten valp för mig. För hur ska jag kunna vara utan?
