En äggkallning
Söndags mood. Familjedag och egna hundar. Inte mycket träning dock för med en högdräktig, en i höglöp och en på väg ur är det lite pyssel med de vanliga rastningarna och koncentrationen och energin till träning är väl inte riktigt på rätt nivå hos någon av oss. Men det kommer andra dagar. Redan imorgon skulle jag tro. Då finns tankar om att fortsätta teckenträningen med Pal och ett mindre sökpass för cockersystrarna. Det ska jobbas med så kanske det inte blir så mycket ljus tid över till träningen även om det ofattbart nog går det att vara ute till nästan fem nu utan att mörkret hindrar. Underbart! Mildvädret ser ut att hänga kvar kommande vecka med så inte heller snö ser ut att komma i vägen.
Med My hemma i slottet sedan en tid lägger jag märke till och blir påmind om en del grejer jag inte tänkt så mycket på innan hon kom hit. Hur lätt det är att lära känna en nygammal labrador bland annat, hur fort de smälter in i gruppen och våra vanor och hur snabbt det går till att det känns som hon alltid tillhört flocken. Tillhört flocken har hon ju för all del gjort hela tiden men på av på avstånd hemma hos Tina. My är en stabil och trygg vilket givetvis också bidrar till den enkla anpassningen. Hör hemma har vi också en trygg och stabil flock. Tillmötesgående är de också tycker jag, tar hand om den nya gästen bra. I det lägger jag också märke till en del saker, hur flockens individer möter My, någon av dem(läs Lyra) med tydlig pondus och ignorans men ändå vänligt, Besta först aningen spänd och sedan välkomnande, Lakrits som fortfarande inte verkar uppfatta att de blivit en till, Lillie som lite inställsamt slickar My i mungiporna medan hon dansar med bakkroppen och de alltid positiva unga cockrarna som vinkar glatt och ropar ”Välkommen in i gänget, ska vi leka?” Och unga mjuka Pal inte att förglömma. Han som lite försynt står på avstånd och kollar in läget innan han kastar sig in i det nya. Jag är inte så söker på att just hans reaktion beror så mycket på att My är här utan mer är ett svar på övriga flockens agerande. Är man yngst i ett gänget på åtta(nia nu) är man lite hårt hållen och har förstånd att inte bara rusa på. Förutsett att man inte heter Lass förstås.
My har också en riktigt bra inkallning. På äggknackning. Det märkte jag vår första frukost tillsammans. Jag hann knappt slå teskeden mot äggtoppen innan hon kom rusande från ingenstans. Intressant. jag var såklart nödd att kolla det är med ägget med matte Tina och visst var det så att My får ett ägg vid de gemensamma frukostarna. Då ägg är gott och belönande har det blivit så väl inlärt att ljudet mot äggskalet blivit betingat. Det vi strävar efter i inkallningssignalen finns hos My i äggknackningen. My har för all del en väldigt bra inkallning på visselpipa med men det här med ägget är lite mer intressant ur inlärning hänseende och något att tänka lite extra på. Ljudet av äggskalet som knäckts har kopplats till serveringen av ägget och eftersom My tycker om ägg har det blivit maximalt belönat varje gång. Här finns inga korrigeringar eller tillrättaläggande inblandade det har enbart varit positiv förstärkning i form av ett kokt ägg varje gång knäckljudet hörts. Ljudet har blivit betingat och en suverän äggkallningssignal har skapats. Värt att fundera över och tänka på vad gäller inkallningssignalen med visselpipan i tränings och jakt sammanhang, Hur väl fungerar den egentligen, ligger den i klass med äggkallningen eller är det så att den kanske behöver uppdateras och förstärkas?
