En blind höna finner också ett korn
Årets fasaner har kommit hem. För visst blev det ett gäng i år efter förra årets fågeluppehåll. Då tänkte hag att vi inte skule ha några för jag blev för trött och för låst och det blir för mycket passning. fast i ärlighetens namn är det slottsherren som står för i storts sett all passning. Men lite nersövt är det ändå. Med räven och så. Men när sommaren passerat, hösten gick och vintern glidit förbi och våren gick över till sommar igen förstod jag att det är helt andra saker än fågelpassning som gör mig trött. Fåglarna är faktiskt åt andra hållet. De ger energi och allra mest ger det utmärkta träningsmöjligheter för cockrarna som ör svårt att få till på bättre sätt. Och rävjäveln ska vi nog rå på om den blir allt för eländig. Bara räven inte kör det där kortet med mager pälslös mamma med sex svältande små rävungar hemma i grytet för då veknar jag. Såklart. Nu är fasanerna på plats i alla fall, tillsammans med de fyra vuxna som övervintrat, de tre dvärghönsen och de sex som kläcktes i grannarnas kläckmaskin och som de sedan vårdat ömt livets första veckor. Med de tjugofem som kom i går har vi en trevlig grupp med fasaner inför sensommaren och hösten. Det finns några nautrruvade fasankycklingar med, som en(två) höna lyckades kläcka fram för någon vecka sedan med. Några små som ränner som mindre missiler under gräset in och ut genom nätet. Vi vet inte hur många de är och var de är för de springer åt alla håll utom med mamman och knappt vet vi vem mamman när heller för en dvärghöna och engfasanhöna hjälptes systerligt åt att ruva fram dem. Nu är det inte så systerligt alls längre utan snarare konkurrens och kycklingarna verkar inte veta hur de ska bete sig för att mammorna ska bli nöjda. Det vet inte vi heller. Slottsherren försöker medla och mata med kokt mosat ägg och bebisfoder för småkycklingar och våtarv med insekter och annat gott men det äts mest upp av de vuxna medan de små pilar fram och tillbaka. Alla är vilsna just nu. Alla inklusive vi. Vi får se hur det artar sig och om de små överlever. De har i alla fall en egen del i hägnet nu så de behöver inte umgås med de nya tjugofenm och de sex som verkar ha blivit fyra och inte går att skilja från de nya tillkomna eftersom alla är lika stora. Idag åkte vi och köpte kutterspån och ny badsand till dem och gjorde fint i den delen av tunnelväxthuset som gjorts om till hönshus. Det är sådant man har tid och möjlighet till när man har semester och kan följa sina infall lite som det passar en. Jag vet inte om fasaner bryr sig så mycket om väldoftande sågspån men jag tycker det känns bra att göra fint för dem. Sanden vet jag att de uppskattar, ett bad där sanden silas mellan fjädrarna och håller bort ohyra och annat opassande är fint.
Annat som jag har tid med när jag är ledig och kan ta dagen som den kommer och jag vill är att träna alla fyra hundarna på gräsmattan varsin stund på morgonen. Det gjorde jag idag och efter det har jag känt mig nöjd och tillfreds hela dagen. Det duger inte att träna hundar när energin är på botten och humöret dalar som det ofta är för mig om kvällarna. Men på tidig förmiddag, då blomstrar det! Jag följer det lilla schemat jag gjort för dem. Någorlunda bra. En del impulsiva kreativa infall i stunden blir det med när saker uppstår efter vägen men det känns ändå bra att ha en plan att förhålla sig till. Jag över på att pendla och växla mellan de olika individerna med. får träning i att komma ihåg att säga rätt ord till rätt hund(helst vid rätt tillfälle med) för även om jag försöker göra det enkelt och ha samma kommandon till alla finns det några lokala avvikelser att ta hänsyn till. Mest eftersom jag utan att riktigt tänka mig för har skapat det genom att ha olika kommandon i apporteringen för cockrarna och retrievrarna. Det är väl som med mycket annat förmodar jag, att det finns både framsidor och baksidor med att ha det så. Just nu möjligen mest baksidor eftersom jag har lite för hög procent felsägningar. Hundarna verkar i och för sig inte särskilt bekymrade över en felsägning är och där men det stör mig. Gruvligt. För det gör mig också medveten om att de felsägningarna jag noterat enbart är dem jag är medveten om så man kan ju undra hur många gånger jag säger fel totalt sett. Om jag adderar de gångerna jag säger fel utan att märka det. Fast hundarna verkar som sagt inte nämnvärt bekymrade så det borde nog inte jag vara dte heller.
