En enda solstråle är nog för att driva bort många skuggor – Franciskus

Viken magi det är när solen skiner. Magnifikt faktiskt. Hela dagen idag har solen värmt mig och jag har girigt lyft ansiktet mot den för att samla på mig så mycket D-vitamin och solenergi det bara går. Det finns andra vinster med som jag inte tänkt så mycket på innan energikrisen men nu tänker jag på alla som blir glade när det nyinstallerade solpanelerna ger utdelning igen. För det kan sannerligen inte varit så effektivt med solenergi hittills i år. Åtminstone inte i den delen av landet där vi bor. Några solpaneler har vi inte att glädjas över i slottet men jag hoppas att totalen av den samlade sol och vindkraften ändå ska lyckas peta er elräkningen några pinnhål. Det hade suttit fint det.

Ikväll är ordningen återställd och den gula valpen sover vid mina fötter i den alltför lilla bädden igen. Vi trivs bäst så hon och jag. Kanske för alltid faktiskt. En liten egen runda blev det för hennes och min del idag med. Tjugo egna ytterst värdefulla minuter. I sol. Vi ägnade dem åt allmän trivsel och ett par lite mer genomtänkta övningar. Vi bygger vidare på ”inte nu” men varvar det med att strunta i ”inte” och köra bara ”nu”. Jag vill att hon ska ha kvar fokus mot området och inte släppa fort för att hon lärt sig att vi ska byta riktning. Det är en avvägning med allt. Hela tiden. Så den gula valpen fick gå direkt idag. Några gånger. En kastad apport över en stenmur fick hon pröva med. Första försöket föll inte ut till belåtenhet. Jag kastade för långt och hon hamnade i fel vind så hon fick leta upp bollen med stöd av mig. Sedan gjorde vi om och jag parerade kastet efter vad jag såg i första försöket. Bingo! Efter det promenerade vi en kort sträcka, undersökte några grästuvor och ett par sorkhål, såg en spännande fågel och gick hem. Sådant är livet med en sjumånaders gullig gul valp.

På eftermiddagen var det kurs i solskenet. Så kul att kunna vara igång med sådana trevligheter i januari. glada människor och glada hundar med solskenet som en extra krydda. Efter att mest ha haft privatlektioner och små grupper under vintern kände jag mig i det närmaste lite ringrostig i uppstarten idag. En bra bit från det eftertraktade ”flowet” men på rätt väg ändå. Fröken Vi fick följa med och vara kurshund. Hon gör inte så mycket alls då mer än att vara med och titta på när de andra jobbar och så tuggar hon på en och annan pinne. Men jag vet att hon är beredd att rycks in när helst det skulle behövas. Om någon annan  hund inte får sin apporten eller så. Fröken Vi är alert och vaken och alltid redo och hon ”somnar” inte ifrån så länge det finns minsta möjlighet till arbete. Hon verkar tillfreds med den situationen, glad bara över att få hänga med. Det verkar så i alla fall och det är vad jag tror. När hon varit med mig på jobbet är hon behagligt trött när hon kommer hem fast hon egentligen inte gjort något. Fast å andra sidan har hon då ägnat flera timmar åt att vara en smula beredd ut i fall att. Troligen är det rent av den ”träningen” som tar allra mest.