En fin vecka

Det har varit en fin vecka. Hösten har kommit på riktigt. Färgerna. Virvlande löv. Och det har regnat på mig. Regnkläderna har plockats fram och inventerats inför resten av hösten. Av erfarenhet vet jag att de behövs en rejäl uppsättning och att det kommer bli välanvända. Blåst har det gjort med. Friskt och härligt. En morgon kom jag och hundarna rätt i vind och höll på att gå rakt in i en älgko som låg och vilade tillsammans med sin kalv. Vi såg henne först när hon reste sig. Vi backade diskret och valde en liten omväg hem. En annan dag blev vi varse hur svårt det är att avgöra hur vinden ligger i blåsten på ett litet fält med skog på en sidan och berg på andra. Inget stämde. Hundarna fick vind på apporterna på ”fel” ställe hela tiden. Vind är svårt och intressant. Och avgörande. Jag fick möjlighet att följa med på en mindre andjakt i veckan med. En fin liten jakt med trevliga människor, sol och arton fällda änder och möjlighet att introducera unga hundar i jaktens värld. Veckans har varit mycket fin tillsammans med kursdeltagare och privatelever också. Framsteg och utveckling både här och där och fin gemenskap. Kul med variation med. I en av grupperna som tränade på högre nivå fanns både golden, labrador, flat och tollare representerade. Alla på en jämn och hög nivå. Kul! En annan dag hände det märkliga. Rekord. Plötsligt var antalet deltagare på ett kurstillfälle fler män än kvinnor. För första gången någonsin på Kopparhult tror jag faktiskt. Det är ovanligt på retrieversidan att det är så. På spanielsidan ser det lite annorlunda ut. där är fler män med. Troligen för att spaniels fortfarande är mer förknippade mad jakt och jägare. Hur som helst är det roligt med blandningen av både män och kvinnor och hundraser. Men vi saknar ungdomarna. Det konstaterade vi på ett av kurstillfällena. Medelåldern på förarna är hög, allt för hög faktiskt. Var är ungdomarna och återväxten och hur får vi med dem? Det tål att funderas över.

Ungdomarna här hemma, de fyrbenta, är det ingen bristvara på. De är många och fortsätter utvecklas och hitta på hyss. Pal har vuxit till sig ordentligt och blivit kraftfull både inomhus och i träningen. En dag satt han plötsligt på min höga stol vid köksön när jag vände ryggen till. Vad jag vill minnas aldrig tidigare någon av våra unghundar kommit på att göra en sådan sak. Han letar saker att röja med också, brottas med och bita i. Gärna så de går sönder. I våra korta träningspass är han oerhört stark och galet fokuserad. Precis som jag vill ha det men jag drar ändå i nödbromsen lite nu. Bromsar upp, paketerar och balanserar. För jag känner att det är dags.

By the way så har ”Bosse” som vi planerar para ”My” med senare i höst varit på utställning och belönats med excellent. Inte illa av en rent jaktavlad labrador. Grattis till det! Kul tycker vi!