En gräns man inte passerar ostraffat

Jag letar nerförsbackars på skogspromenaderna. Inte för att det är lättare att gå i nedförslut utan för att jag ska kunna rulla den röda tennisbollen över krönet så hundarna för en liten köpa att följa. Det är långt ifrån en riktigt löpa såklart. Men det är en början. Det duger inte med vilken nerförsbacke som helst heller för där behöver vara ett litet krön så hundarna bara ser bollen i luften och knappt nedslaget. För ändamålet och själva vitsen med övningen bleknar om de ser bollen rulla i väg. Det blir såklart någonting av det med men det blir inte det jag tänkt. Så jag letar backar med omsorg. Idag hittade jag en riktigt bra men dessvärre hade jag bara den lilla sniffledummym i fickan och inte bollen. Den visade sig fungera rätt okej den med för även om den inte rullade studsade den iväg rätt bra i skogsbacken. Själv ser jag till att jag kan se över krönet när jag skickat iväg hundarna. En i taget förstås, av både boll och hund. Så jag kan se hur de hanterar nedslaget och hur de använder nosen. De är koncentrerade i det här, och det är förvånansvärt sällan de rusar igenom nedslaget och fortsätter nerför backen. Istället bromsar de upp, letar nog och spårar sig noga vidare. Det blir inga långa löpor såklart, några meter bara. Men några noggranna meter nu kan visa sig bli betydelsefulla en gång i framtiden tänker jag.

Lyra är bättre idag. Hurra! Vi känner igen henne, hon är sur och tvär och lycklig i en härlig blandning. Precis som hon brukar, och hon slokar inte längre. Huvudet hålls högt likasom svansen och blicken är klar. Antibiotikans effekt när den fungerar är makalös. Vi hoppas det fortsätter så här så Lyra sliper komplikationer. Tratten fungera bra med men helt ärligt, med ett dränage mitt fram på bröstet är det nästan omöjligt att kunna komma åt att slicka även utan tratt. Med det är värre med baktassar och rivande och där gör tratten ingen som helst nytta. Så vi åkte till en klädaffär i eftermiddags och tog oss till barnavdelningen, en två pack t-shirt i storlek hundrafyra blev det. Nu är Lyra nöjd utan tratt men iförd en marinblå kroppsstrumpa med palmer och zebror på. Riktigt snygg och passande till vår lördagsgrill på altanen. Imorgon när marinblå är i tvätten får hon en turkos, snyggt till svart tänker jag. Bra med två t-shirtar att byta emellan med, för det droppar och kladdar rätt bra ur dränaget.

Valpen Wirre är med på altanen och assisterar med grillningen. Han tittar på kaninerna nedanför och jagar någon en liten bit ibland men bryter när slottsherren bromsar honom. Wirre tränar närsöksignal med godbitar och inkallning med studs upp i knät med. Han har det bra tänker jag, som valpar ska. Tur med vädret är det också för den här hittills torra och solig april och gett möjlighet till mycket utomhus lek. Wirre vet knappt vad är än, snö har han prövat på men inget regn. Har har prövat att vara uppkäftig mot Lyra däremot, och som valp prövar man som regel bara det en gång. Som valp passerar man inte den gränsen igen, det räcker med en gång för att lära sig det och aldrig göra om misstaget igen. Det svider lite när det händer, både i huden och hjärtat men mer än så blir det som regel inte. Sedan vet man som valp. För resten av livet. Cockerdrottnigen visar man respekt, helt oavsett precis allt. Inga undanflykter eller bortförklaringar accepteras. Ers majestät är hård men (oftast) rättvis och hon har satt många valpar på plats i sitt liv. Helt utan att äta upp någon eller orsaka blodvite. Det gör lite ont i hjärtat bara, mest mitt förmodligen och blir lite ledsamt en stund innan allt är(nästan) som vanligt igen.