En höstdag när stormen ryter

Vi åker till Hindens rev. Tar oss an naturreservat och upplevelsen rakt ut i Vänern tillsammans med lilla Till och Lad i den alldeles lagom varma sommardagen. För helt hundlösa ville vi inte åka när det nu var en aktivitet som passade hundar. Fast åtta stycken i trassliga koppel längs en smal stig med möten var mer än vi mäktade med bestämde vi oss för. Så vi tog varsin. Hund. Lösa kunde de inte går eftersom det är ett naturreservat och där råder koppeltvång. Revet är mäktigt och vackert. Vänern ligger som ett öppet hav på båda sidor om oss och växtligheten är tät och snårig, karg och mjukt slipad på samma gång. Jag vill åka tillbaka end ag till hösten, när träden är kala och stormen ryter över inlandshavet. Känna litenheten omfamnad av naturens kraft. Men det får blir då. Kånken är packad med nödmacka, en flaska vatten och kaffe vilket var ett klokt beslut för längst ut på revet hinner klockan bli lunchtid och mackan sitter fint. När vi kommer tillbaka till bilen efter vår vandring till tystnad, vågskvalp och åska mullrande någonstans på andra sidan Vänern tar vi oss an fästingarna. Herrejösses! Vi har aldrig sett så många fästingar på en och samma plats förut, eller mer riktigt på en och samma hund. Nittionio procent av alla satt i lilla Tills vita päls. De fullkomligt myllrade på henne. Vi är annars ordentligt fästingvana för vi bor på en plats där vi alltid har gott om fästingar. Men det här var av en annan dimension. Vi sanerade Till så gott vi kunde innan hon lättad fick hoppa in i bilen. Det blev väl ett hundratal tänker jag. Fästingar. Efter en timme stannade vi för att äta glass på ett gårdscafé och då plockade vi bort ett stort antal till. Hemma sedan, efter glassen som visst blev en räksallad med gick slottsherren lös med färstingplockaren och tog säkert tjugo till som hunnit bita sig fast och jag avrundade med att dra kardan genom Tills päls ytterligare några gånger och fick fram några eftersläntrare till. Usch!

Imorgon åker vi någon annanstans. Ser något nytt längs slingrade småvägar. Jag vet inte vart riktigt än för det finns mycket att välja på och enas om även om man inte åker långt hemifrån men jag hoppas vi hittar en plats där vi slipper liknande fästingexplosioner. Kanske blir det en kort sväng till något av paradisen i vår omedelbara närhet. Med Kånken packad igen och väskan med tennisbollar och hundarna, alla åtta, till någon närbelägen skogstjärn i sällskap av ensamheten och storlommen. Vi får se. Tar dagen som den kommer imorgon med. Semester och spontanitet är fint och trivsamt känner jag och jag har inte blivit rastlös alls än. Inte det minsta faktiskt.