En illusion?

Jag blir alldeles mållös av höstens vackra färger. De lyser upp trots att det är grått och regnigt. Färgskalan passar mig som hand i handske och valpens färg och min nya senapsgula regnjacka är som gjorda för att smälta in i höstens färgprakt. En fullständig fullträff och vilsamt för mina ögon som stundtals har svårt med brokiga kontraster.

Valpen gör sig så rolig hon bara kan, studsar jämfota på köksgolvet med mjukiskatten i munnen och de tydligaste lekinviterna jag sett oss en valp. Hon lyckas inte få igång fröken Vi ändå men jag får mig ett gott skratt. Valpar alltså. Sen kan fröken Vi visst inte bärga sig i alla fall, hon glömmer bort de väntande valparna och det uppdraget en stund och ger sig in i leken i alla fall. Och valpen får som den vill. Igen.

Skärpan på fel ställe men färgerna är där.

Vill man lära sig mycket om hundar och deras kommunikation så finns det nog inte mycket som är bättre än att leva mitt i en flock tänker jag. Förutsatt att man är öppen och mottaglig för informationen hundarna ger. Vi har många rätt  många hundar i vår flock(jag vet inte riktigt hur det gått till) och ibland undrar andra människor när vi är ute med dem. Om de verkligen tillhör oss allihopa. “Ja de är våra hundar” brukar vi säga när någon undrar om hela flocken verkligen är vår. Fast egentligen borde jag nog vända det åt andra hållet för vi är minst lika mycket hundarnas människor som de är våra hundar. Ännu mer kanske för ansvaret för dem vilar liksom på oss. Deras välmående och väl och ve och vad man brukar säga. En hyfsad börda på axlarna om man tänker efter. Fast så går man ju inte omkring och tänker precis. Man känner mer glädje över gemenskapen de ger. Och frustration ibland när de drar åt olika håll i de nio hundnosarna. Det ligger mycket bakom att få till en fungerande flock faktiskt. Träning, goda vanor och vardagshyfs. Koncentration och fokus från vår sida. Kommunikation, tålamod och lite till. För en tid sedan dök det upp en trevlig illustration i mitt instagramflöde. Den här nedan. Jag gillar den bilden för den är liksom mitt i prick. Men jag tycker den saknar något med. Där under havsytan skulle jag vilja lägga till några glada smileyfigurer. För även när man kämpar mot målet, vilka det än är, och motgångarna hopar sig så finns det en drivkraft. En glad sådan. Det är vägen som är mödan värd som Karin Boye diktar. Allt det där som människor inte ser i isbergs illusionen är ju roliga delar de med, val man gjort. Förutom några få undantag av hopplöshet som kommer över en emellanåt. Så mitt bland hard work, discipline, sacrifice, persistence och allt det andra borde det finnas minst en leende smileyfigur tycker jag.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top