En inre styrka
Efter en dag som jag trodde skulle landa i diverse logistikbekymmer kan jag nöjt konstatera att allt gick i lås och att oro som regel är obefogad. Det var den idag med. Den nya tvättmaskinen är här och vi har precis startat första tvätten. Inte illa alls att vi fick den på plats tycker jag. För tvättmaskiner väger och jag är rätt klen. Jag har satsat på inre styrka istället. Den delen känns hyfsat stark och hållbar på mig. Men armmusklerna! I det närmaste obefintliga tror jag ibland. De duger till att kasta en och annan apport men inte så mycket mer. Men ändå. Tvättmaskinen kom på plats och den andra kom ut. Tänk att en sådan vardagssyssla som att tvätta kan bli så mycket trevligare med en ny maskin som tuffar på utan lirkande. Tyst och fint går den med. Men tvättresultatet får vi vänta ett tag på. Programmet jag ställde in visar en tvättid på tre och en halvtimme i displayen! Det lär bli en sen kväll ikväll med andra ord.
Vår trekammarbrunn är tömd nu med by the way. För tredje gången började slamsugarbilen backa in på vår infart igen men idag fullföljde den. Backade hela vägen och utförde arbetet. Utan att ringa innan och utan att jag var hemma. För jag kom precis ur skogen med halva hundflocken på andra sidan åkern när jag såg slamsugarbilen anlända. Som tur var hade jag stängt in övriga flocken så ingen var i hundgården. Där brunnen är. Jag ko tillbaka lagom till jobbet var klart och bilen åkte igen. Nu vet jag inte vem jag ska skälla på. Eller om jag ska skälla. Arbetet är utfört. Bra så långt. Men kommunikationen obefintlig och överenskommelsen hölls inte. Det skaver. Det kanske blir kommunen som får ta smällen? Min smäll. Eller så lägger jag bara ner och låter saker bero. Brunnen är ju tömd i alla fall. Det var väl någonstans ändå det viktiga.
Slasket skaver en del med. Det är inte mycket snö kvar nu men desto mer slask och vatten som är på väg att omvandlas till is i takt med att temperaturen sjunker. Fruset slask skaver på ömma trampdynor och vattnet som väller över stövelkanterna när jag försöker ta mig fram i mossen orsakar blöta raggsockar och skoskav. Stövelskav rättare sagt. Men det glömdes strax bort då jag såg pigga knoppande krokus målmedvetet resa sig ur snöslasket. Kämpaglöd. Några meter bort satt en av kaninerna och väntade. Jag tror jag vet på vad så jag tittade extra länge på krokusknopparna för att föreviga dem i minnet. Ytterligare en bit bort satt svarta Min och väntade hon med. Särskilt nyfiken på blommor tror jag inte hon var men en kanin hade hon säkerligen inte tackat nej till. Hon har en rejäl ”jaktskärpa” den svarta, timida labradortiken. Man tror det inte riktigt om henne för hon kan verka så väldigt vän och nästan snudd på uttråkad ibland. Men skenet bedrar som det heter. Där under den svarta ytan finns oväntad styrka och innerlig lust till det arbete hon i ursprunget är avlad för. Hon vet vad som gäller och när det gäller. Fast nu tittade hon bara. Sneglade lugnt på kaninen som plockade några övervintrade gröna strån ur gräsmattan och pustade sig om nosen innan den hoppade in till skyddet under altanen igen.
Just nu är jag i en fas där mycket är nytt. Nytt i det lilla. Krokusknopparna. Tvättmaskinen förstås. Med alla nya programval och inställningar. Ny uppdatering i WordPress där jag gör bloggen med. Så inget ser längre ut som det brukar. Sådant brukar bli hur bra som helst när man väl lärt sig de nya uppdateringarna men för en som helst vill ha det som det alltid varit sker omställningen något motsträvigt. Men det är utvecklande också förstås. Och jag vill hänga med i svängarna och inte vara en bakåtsträvare så det är bara att bita ihop och sätta sig i in det. En del annat nytt är på ingång med. Bland annat en vidareutveckling av vår Övningsbank som snart kommer att lanseras och flera nya kursstarter kommer med våren. Men jag har faktiskt inte en enda ny valp på gång. Inte än i alla fall. Visst är engelska settrar fina förresten?
