En liten filosof
Häggen är på väg att börja blomma. De första blomknopparna har öppnat sig och doften är där. Det är tidigast för vi är fortfarande i april men det är bara att låta sig bli hänförd och hänga med. Tiden emellan hägg och syren ni vet. Den som alltid är för kort och som man vill ska vara mycket längre än vad den någonsin gör. Underbart ÄR kort och det är väl förmodligen det som är hela grejen med underbart.
Tio kilo valp har somnat på köksgolvet. Äntligen. Hans energi räcker troligen till tio valpar till men här har den bakats ihop i en enda. Det är tur vi har Lass, hon har samma energi som Wirre och ligger i samma viktklass så de två kan få ta ut delar av sin energi på varandra. En bra lösning för både dem och mig. Resten av Lass energi sparar jag till vår träning. Jag tycker hennes sök har utvecklats fint efter hand. Jag var så sen in i det, så sen att jag nästan ångrar det lite men jag kan inte se att jag hade något annat val för hon har haft en starkare vilja än mina tre andra hundar tillsammans. Att dra i gång söket innan grunderna var på plats har inte känts aktuellt för sådant har en tydlig tendens att gå käpprätt åt hel….Så jag ville verkligen ha grepp om grunderna innan söket påbörjades och eftersom grunderna med Lass tagit en evinnerlig tid har fått bli som det blev. Jag förlitar mig också på att hon har söket i generna, att det finns där att plocka fram när det är dags. Det återstår att se till hösten sedan, om vår grundträning och mitt ledarskap räcker för att hålla henne i schack. Helt omöjligt att det ska kunna fungera känns det inte men det gäller för mig att hålla tungan rätt i mun och inte sätta oss i situationer som går oss över huvudet. Det vet jag redan nu. Jag tvivlar men vill inte ge upp men hennes vilja är stundtals starkare än mitt tålamod. Jag håller näsan över ytan men inte mer än så. Jämmer.
Jag tränade Pal och Besta gemensamt en stund under min lediga eftermiddag med. Inspirerad av helgens kennelläger gjorde jag liknande övningar där jag varvade uppgifterna emellan dem. De är som natt och dag de två, en med ett sjujäkla driv i precis allt och en med en eftertänksamhet i varje steg. Pal som kastar sig över diket med ett längdhopp på flera meter och risk för kraschlandning på andra sidan och Besta som bromsar in och tar sats för ett jämfotahopp som knappt räcker över vattnet. Han som en smygande, smidig svart panter och hon lite mer som en gullig småklumpig flodhäst. Variationsrikedom! Den smygande panter behöver behandlas lite annorlunda än den småklumpiga flodhästen, det säger väl sig självt men jag behöver ändå påminna mig ibland. Om att den svarta inte alls är särskilt känslig och eftertänksam utan istället stark med ett enormt sug på apporterna vilket gör honom tålig för upprepningar och repetitioner. Det är också nödvändigt för mig att drilla honom lite fram och tillbaka och inte låta honom gissa sig till hur, var och när apporten ska hämtas. Jag ska vara nyckeln till apporten, den som öppnar upp och ger tillåtelse, vägleder och stöttar. Inte tvärtom. Självklart förstås, men det är så lätt att låta sig dras med i farten. Efter träningspasset fotade jag dem med, den gula och den svarta. Det är tacksamt med mobilkameran för det är bara att klicka på hur mycket som helst och det gjorde jag. Bild efter bild. Nya vinklar, mot ljuset, från ljuset, säkert femtio foton och så plötsligt satt den där. På femtioförsta försöket. Bilden jag jag ville ha.
Tio kilo gul valp vaknade ur slummern på köksgolvet och sitter nu på gräsmattan och spanar på kaniner i solnedgången. Jag undrar vad han tänker på? Han ser ut som en liten filosof där han sitter men skenet bedrar i allra högsta grad intygar jag som känner honom lite närmare. Det är bara lugnet före stormen jag ser. Inget annat.
