En liten form av framåtrörelse
Den här vintern är det vinter. Det är rent och fin och halt. Och en aning svårplanerat när det gäller mitt arbete. Jag läser väderprognoser, har koll på trafikvarningar och väntar in verkligheten. Ibland får vi ställa in eller skjuta upp med kort varsel, andra gånger går det fint att genomföra kurserna. Vintern får man ta för vad den är, det är inte mer än så. Mer snö väntas i veckan. Och mer kyla. Veckans arbete ligger i farozonen. Men vi får se.
Gulliga Lillie är på banan igen, tillbaka i träning och aktivitet. December blev det vila för hennes del efter två rutinoperationer. En hörntand behövd åtgärdas bland annat. Klyvd från spetsen ner till roten. Gulliga Lillie är ingen tuffing socialt så besöken på djursjukhuset låg nog inte på hennes topp tio. Men hon fixade det. Under julhelgen blev hon dock något traumatiserad när hon var ensam i sitt rehabrum och Maria var tvungen att krypa in genom hundluckan (som förvisso inte gick in till Lillies rum) och döptes snabbt om till livrädda Lillie. Vi tvivlade en kort stund där. Om hon drabbats av PSTD på allvar och om hon skulle ta sig ur det. Men. Den som varit med förr vet att man inte mår sådär supergott de första dagarna efter narkos och sjukhusvistelse och så var det nog för livrädda Lillie med. Som tur var blev hon sig själv igen fram emot nyår. Vän med Maria blev hon redan dagen efter luckincidenten. Nu hoppas vi bara hon ska slippa fler sjukhusvistelser i det närmaste och att vi ska komma ihåg att lägga ut nyckel till Maria nästa gång hon kommer hem så hon inte behöver ta hundluckan.
Jag tänker på samtalet. Samtalets vikt vid ett möte. Särskilt i lägen då något är nytt, lite främmande och kanske till och med lite oroande. Det är lätt att jag tappar bort mig själv i det i min iver att förklara och vägleda nya retrieverägare rätt. Området är så invant för mig efter många år med många hundar så jag lite tappat bort hur det kan kännas när man är ny. Behovet som ofta finns av samtalet där man får ställa frågor och resonera om allt emellan himmel och jord som rör hunden och träningen. Men jag blir påmind ibland. Får hjälp att öppna ögonen och lyfta blicken. Som tidigare idag när vi var i en situation som är rätt ny för oss. Det hade inte alls med hundträning att göra men kontentan är den samma, när du är ny och osäker behöver du ett trevligt bemötande av någon som kan och har tid att ge saklig information och lyssnar på dina frågor för att sedan svara på dem trevligt och mjukt. Med närvaro. Det är en av mina missioner det här året, att jag ska avsätta tid för samtalen och bli en bättre lyssnare. I övrigt ska jag också jobba på att le större mer ofta och vara mer ”i hunden” när jag jobbar med mina egna hundar. Ha! Inget nytt under solen direkt för det är sådant jag jobbat aktiv med under de senaste femton år eller mer men det är väl som mycket annat ett livslångt projekt som inte ger revolutionerande resultat omgående men som över tid ändå ger en märkbar förbättring om man vårdar sig själv och utvecklingen ömt.
En lite svårare mission verkar vara att lära Lass att gå i hundluckan. Jämmer. Hur kan en så smart, framåt och nyfiken unghund ha så gränslöst svårt att klara en hundlucka? I flera månaders tid har jag tänkt att hon ska knäcka koden, att det löser sig och att hon inom kort kommer lära sig att ta sig både in och ut. Nu är det ”inom långt” och hon kommer varken åt ena eller andra hållet om vi inte öppnar luckan för henne. Hon kommer enbart och endast in när hon lyckas gå samtidigt, alltså i bredd med någon av de andra genom luckan. Men också det verkar ske mest slumpmässigt och mer av en händelse och inte för att hon kommit på att hon kan göra så för att komma dit hon vill. Jag hade velat se något litet framsteg, någon liten form av framåtrörelse. Men inte då. Hon står fast Lass, väntar tappert på att någon snäll människa ska komma och släppa in henne. Dt gr v såklart så gärna när vi är hemma men det blir betydligt svårare när vi inte är det.
