En morgon mitt i veckan
Ljuset ute nu. När solen letar sig fram efter nattens åskoväder. Höstfärgerna. Och sommaren bara fortsätter fast vi vänt blad till september. Vi jagar änder och duvor i högsommarvärme, njuter men pustar lite. Av välbehag såklart. Vem vill inte ha en extra vecka högsommar. Men lite, lite bekymrad blir jag, men bara lite, över kommande dagars kurser för om prognosen håller i sig lär det bli hett i överkant.
Pal släntrar in över köksgolvet. Den gängliga valpkroppens tassar smäller mot vinylgolvet. På det viset märker man verkligen att han fortfarande är en valp. Han kan inte smyga. Och så har han det där lite klumpiga sättet att föra sig på, kroppskontrollen som inte riktigt är på plats än. Han svajar vidare och tar sig upp i clubfåtölj, rullar sig på plats men de långa fina benen spretande åt olika håll. Unghundscharmen definierad. I släptåg har han Lass. Hon studsar in över köksgolvet den tidiga morgonen och kastar sig över den rosa grisen på samma sätt som om hon möter sin allra bösta vän hon inte träffat på ett halvår. Minst. Vilken lycka. En smittsam glädjeyttring och jag kommer på mig själv med att dra på munnen. En liten energifylld cocker går ingen obemärkt förbi ens i tidig morgonstund. På gott och ont. Sedan följer en liten brottningsmatch på golvet med Pal, grisen inräknad och efter det sträcker de båda unga ut sig på golvet med varsin begagnad tuggknota de hittat i gömmorna i köket medan grisen ligger kvar på golvet, mörbultat men leende. Själv äter jag frukost och planerar dagen på ett lite mer stillsamt vis.
Vi jagade änder igår igen. Det är mycket av den varan så här på höstkanten. Andjakt i högsommarvärme är lite annorlunda men fint. Besta fortsätter hantera situationen bra. Visst märker jag att hon vet vad det handlar om nu och är lite mer taggad när hon kommer ur bilen. Det är kul med jakt! På pass är hon lugn och stadig vid sidan. Jag tänker knappt på att hon finns där mer än emellanåt då hon tycker jag inte följer ned tillräckligt bra i jakten så hon på eget bevåg vrider sig runt mina fötter för att se om någon fågel faller efter skotten och var i så fall. Det är ett mycket smart initiativ från hennes sida men något jag ändå har lite koll på. Det påminner också mig själv om att jag måste följa med bättre med vändningar i skyttet och ge henne rätt förutsättningar för att följa med i jakten. De senaste jakterna, våra egna försök till duvjakter inräknade har vi hamnat på pass där vi haft betydligt mer passivitet och väntan än apportering av fällda fåglar vilket har känts helt rätt för hennes fortsatta utveckling. Inget jag har kunnat styra förstås, mer än på de egna duvjakterna, det blir som det blir på jakt och i det här fallet har det råkat bli en utmärkt avvägning. Mina andra tre unga hundar är också med på jaktdagarna, fast inte i hetluften. De följer mest med från bilen och får utmärkt träning i tålamod och rastning i vilt och kruftdoftande marker i pauserna. I flera dagar har jag varit väldigt nöjd med Lass, särskilt nöjd faktiskt. Nästan inte irriterad alls. Det beror mest på min inställning till oss två tillsammans, jag och Lass, och inställningen fick sig en rejäl skjuts i rätt riktning efter ett samtal och goda råd jag fick fått. Tänk vad mycket ens eget mindset påverkar. Och vad nyttigt det är att få vrida på det lite grand ibland. Vrida det rätt. Fortsättning följer.
