”Sucess is the sum of small efforts, repeated day in and day out”

De gula och jag har tränat långa ospårade memorielinjer idag, nära på idiotlånga några av dem. Jag tänker att det är bra att hundarna får avståndet i kroppen. Är de vana vid idiotlångt borde det inte vara några bekymmer med normallångt. Vad nu normallångt är. Det blir bra konditionsträning med eftersom de gula satsar allt de har och lite till på linjerna. Jag får träna dem med förstånd eftersom de inte har vett att springa med förstånd. Det passade extra bra med långa linjer över gärdena idag då det inte var någon stygg barmarksfrost utan marken var mjuk och behaglig, om än lerig. Bäst är stark och kraftfull på linjerna nu, det jag tidigare anat ser jag nu tydligt. Övning har lagts till övning, erfarenhet har lagts till erfarenhet och dag har lagts till dag. Träningen har gett resultat!

Som kontrast till långt och rakt tränade cockrarna och jag fältsök. Härligt självständigt zickzackande i markerna med låg näsa fart och stil. I alla fall i mina ögon. Efter sökarbetet fick cockrarna också varsin linje i lite knivig terräng. De behöver  träning i långt och rakt de med, och i att kunna växla mellan friheten i fältsöket och långa, förhoppningsvis raka, styrda dirigeringar. De är så tacksamma att träna, pigga och glada och med på allt. Hela tiden.

Lilla Flow har fortsatt med galenskaperna idag också. Hon har bland annat lärt sig att hoppa upp i clubfåtöljerna själv. Vad är hindret liksom? Från clubfåtöljerna är steget inte långt till fönsterbrädan och skänken där jag har min arbetsplats. Två gånger idag har jag plockat ner henne från datorns tangentbord och en gång från fönsterbrädan. Det är krävande och energislukande att ha en aktiv valp. Fast vi har gjort lite vettiga, roliga saker med. Vi har fortsatt öva på att sitta vid dörren och vänta med jag går ut först. Det går alldeles lysande faktiskt. Vi har bättrat på vårt gemensamma språk med och förstår varandra allt bättre. Jag kan nu få Flow i rätt riktning och dit jag vill även när hon är av en annan åsikt. Vilket hon är allt som oftast. Så tränar vi små inomhusapporeringar också, med Vis fina rosa alldeles lagom stora dummy. Den hämtar Flow med ett stadig grepp och kastar sig sedan rakt upp i famnen på mig. Jag vet inte vad Vi tycker om att vi lånar den rosa dummyn men jag tror mig veta att hon tycker Flow är ganska jobbig. När de får leka tillsammans är det numera Vi som tröttnar först. Det har aldrig hänt förut. Valpen är envis och stark i sin vilja och det har Vi stundtals svårt att hantera. Så idag löste hon det på ett alldeles eget sätt. Hon hoppade helt enkelt upp och la sig på nätburens tak. Dit har valpen inte en chans nå och Vi rullade nöjt ihop sig på burtaket medan hon spanade på den förvånade valpen nedanför.