En oönskad paus
Jag svänger benen över soffkanten och samlar kraft. Två heldagar på jakt som avslutades med lika många dagars matförgiftning har satt sina spår. Kroppen är seg, trött och utslagen. Det slår mig hur viktig hälsan är. Vad gör skulle jag göra utan den?
Hundarna är tålmodiga och har ett visst mått av förståelse för den krassliga ägaren men skäller på mig när jag tar mig ut i hundrummet. De känner inte igen den hasande gången och de släpiga stegen. Men de ändrar sig fort och svansarna viftar glatt och intensivt. Längtan att gå ut tillsammans är stor och överhängande så vi tar en riktig slowwalk i kanten på fältet. Det får bli dagens prestation innan jag kryper tillbaka in i värmen och soffan.
I väntan på att bli frisk och få orken tillbaka har jag lyssnat på bland annat ett poddavsnitt i Mentala mästare där Eva Marie Wergård intervjuade Lisen Bratt och Peder Fredricson. Intressant och väl värt att lyssna på om förberedelser, struktur och mental träning. Det finns mycket att hämta inom det området även om man inte har som mål att vinna en OS final tänker jag. Jag tänker också på att vi krånglar till det ibland, och gör det som kanske egentligen är ganska enkelt svårt. Kanske för att vi analyserar för mycket, vill för mycket och vill göra alla rätt direkt. Ibland blir det faktiskt bäst om man bara ”gör” och inte tänker efter så mycket före. Vi har en granne en bit bort som går ut med en annan grannes jakthund varje morgon i stort sett. Vi möts ofta då vi brukar vara ute ungefär samtidigt. Ibland säger vi hej i farten och andra gånger stannar vi till en kort stund och växlar några ord. Grannen är ingen hundmänniska i egentlig mening utan en vanlig människa som uppskattar sällskapet av en hund på promenaden tror jag. Han tycks inte fundera så mycket över hundträning och följsamhet utan tar kopplet och går sin promenad längs grusvägen i rask takt och hunden får helt enkelt hänga på. Jag har heller inte hört honom prata med hunden något särskilt eller säga några kommandon och han har definitivt inga godbitar eller belöningsleksaker. Han går och hunden följer. Sex kilometer varje morgon, samma runda. När vi möts förhåller hunden sig passiv vid hans sida innan vi går vidare igen. Hur svårt kan det egentligen vara?
Det finns mycket att hämta i det enkla och självklara.
