En sång för april
Han är lite annorlunda den här valpen. Skiljer sig lite från våra senaste. På morgonen är han inte utsvulten av hunger som de tidigare han är utsvulten av sällskap och lek. Maten kan vänta ett tag, den är han inte så nog med. Men sällskapet och leken det brådskar. Äter gör han först när han fyllt på dosen av det andra. De senaste valparna före Wirre har knappt överlevt natten utan mat. De har vaknat med ett rejält sig i magen, så där så det fortplantar sig upp ur strupen och ut ur den illa munnen med ett ”ge mig maaaaat skrik” som inte gått att ta miste på. Besta var värst av dem, en så utsvulten valp har vi aldrig haft förut. Det hänger i fortfarande. Hon är den hungrigaste av dem alla och hennes glädje över en endaste liten torrfoderkula är att jämföra men julafton för ett barn. Helt klart har hon den där labardorgenen som forskarna på Sahlgrenska universitetssjukhuset jobbar med. Utan tvekan. Och Pal kommer inte långt efter men skulle han tvingas välja emellan mat eller jobb och så garanterar jag att ha valt jobb. Det vet jag lika säkert som jag vet att Besta inte skulle göra det. Lass var också hungrig. Jättehungrig men inte omöjligt hungrig. Men inte Wirre då. Han har ett avslappnat förhållande till mat. Jag undrar om det är genetiskt? Mer i andra änden av den där matfixeringsgenen kanske.
Nu blir det snart mat här oavsett vilken gen man har och hur hungrig man är, för både hundarna och oss. Solen och vårkänslorna fick grillusten att väckas så ikväll grillar vi kött och gör potatispaket. Vädret alltså, så underbart den först ordentliga vårmånaden strålar mot oss. Slottsherren grillar i solen som försvann, ulltröja och tio grader medan jag gör grönsakspaket och en grillsås inne. Den första grillen för den här säsongen men det lär förhoppningvis bli många fler. Det dröjer nog inte alltför länge innan jag sitter på altanen och skriver i solnedgången heller. Fast det är bra om det dröjer ett tag till i alla fall för vi saker som behöver åtgärdas innan utelivet på altanen kan levas fullt ut. Vi behöver kaninsäkra bland annat. Stänga igen deras ingångar in under altanen till Wirre blivit större så han inte försvinner efter en kanin inunder. Skura altandäcket behöver vi också gör. Med högtryckstvätten och kanske någon behandling. Det är slitet nu, fint slitet tycker jag men de mossgröna delarna behöver bort. ”Det blir allt fort slitet”– sa vi till varandra bär vi granskade altandäcket för en stund sedan, ”det är inte långt tid det ser nytt ut ”-fortsatte vi. Sedan tänkte vi till och försökte komma på hur gammal vår ”nya” altan är och när vi funderat en stund kom vi fram till att det är minst tio år sedan slottsherren byggde den, så den är sliten med all rätt. Välanvänd är den med, av barfotafötter och hundtassar. Och ett gäng kaniner på senare tid. Rengöring och behandlingar har vi däremot inte slitit ut den med och när vi tittar på den nu tänker vi att slitage av användande är trevligt och snyggt så det var ett förståndigt val att avstå behandlingar. Patina kallas slitaget med ett finare ord och det går inte att fås på annat sätt än genom ålder och användning och det måste väl ändå vara det allra vackraste och renaste sättet att bli sliten på tänker jag. En sådan altan har vi. Inte alls en grå, trist redo att bytas ut. Tvärtom. Men kaniningångaran måste vi åtgärda oavsett. Och det gröna ska bort.
Det har varit en ovanlig dag idag. Slottsherren har jobbat med privatelever på hemmaplan och jag har varit ledig på hemmaplan. Samtidigt. Mig veterligen har det aldrig inträffat tidigare. Men jag kan absolut tänka mig att upprepa det. Min lediga dag har ägnats till träning av labradorerna med goda vänner och enskild träning med cockertjejerna. Och jag är på alla fronter nöjd med samtliga hundar idag. Det också lite ovanligt för med fyra hundar är det alltid någon som hamnar utanför den tänkta mallen och utförandet. Men inte idag. Som vanligt finns en viss förbättringspotential i vissa delar och segment men på det hela taget så rör sig alla i rätt riktning i träningen. Unga Pal har fått pröva kallvilt och två gånger nu. Snabb var han redan innan, nu är han snabbare. Han älskar som sagt att springa. Och viltet ska vi inte tala om. Jag har lite grand att hålla i så att säga. Det visste jag förstås innan men det blev lite mer påtagligt nu. Alla vilt kom in i en flygande fläng och han var lycklig. Bara det är ju värt massor såklart. Men det är en balansgång och linan är tunn. Besta har också fått träna med vilt. Med avsikt har jag avhållit henne från det tidigare. Hade en tanke om att hon skulle få ett (ännu) bättre sug på dummy först. Men så tänkte att jag att hon kunde få hänga på när jag ändå skulle introducera Pal för de upptinade fåglarna tillsammans med kompisen Lena och hennes hundar. Med ögon stora som tefat och en ihärdigt vispande svans kastade sig Besta in i uppgiften. Det var lite som att se en annan hund, den hunden hon är under hela jaktsäsongen. Långt i från kort galopp och flodhästliknelser. Trutarna tyckte hon var lite bökiga och få grepp om men kom över det med hjälp av mig, och Zlatan, den tunga kaninen som var med funderade hon över om hon ens kunde marklyfta men se det kunde hon alldeles utmärkt när hon bara lyckades få till greppet om den tunga kroppen. Happy happy! Det här med kallvilt ska vi fortsätta med för jag blev rejält inspirerad till det när jag såg hur Besta ”växte med viltet”.
Jag är nöjd med Lass utveckling i söket den senaste veckan med. Varannan dag tränar vi sök och varannan dag blir det fokus på funktionslydnad och apportering. Jag kör Lass och lilla Till tillsammans, de får söka en taget och ibland samtidigt. Allt går väldigt bra så länge jag bara klarar att säga rätt namn till rätt hund. Suck. Det händer att jag smyger ut den lilla sniffledummyn de får hitta och kastar en störnings markering som någon av dem får hämta om söket var fint och stadgan god. Noga med att varken göra det eller det andra om inte söket är som jag vill ha det för både att få hitta den lilla dummien eller ta markeringen blir ju en direkt belöning på det som skett innan. Och jag vill inte riskera att belöna svackor eller dåligt engagemang. Inte dålig stadga heller för all del. Där har jag fortsatt en del att ta tag i med Lass impulsivitet. Jag tänker att det hänger ihop ned hennes livliga temperament i kombination med den inte alltid helt mjuka sidan som ibland kolliderar med min lite för långsamma reaktion. Hon är en tuff brud i lyxförpackning med en vilja av stål och stort sinne för humor. Hennes humor. Here we go again..
