En ser det en vill se och hör det en vill höra

Jag servar den bottenlösa valpen. Ger så mycket kärlek och morötter jag bara kan i den tidiga morgonen. Klappar och smeker och försöker förklara för den lilla att det är allt för tidigt att gå upp. Att man gör bäst i att sova om nätterna. Det hjälper föga, den lilla valpsvansen vispar fram och tillbaka och ögonen plirar. ”Kom igen nu” säger hon och studsar i väg över golvet med en boll. I resten av hundavdelningen är det tyst och stilla, inga svansar slår och ingen gör den karaktäristiska morgonsgäspningen när de sträcker på sig. Till och med de unga hundarna tycker det är för tidigt för lek och morötter.

Utanför fönster regnar det i det svarta mörkret. Alla verkar sova. Inte ens tuppen ”Tuppen” eller den nattaktiva kattugglan är i gång. Det är bara jag, valpen och en stor svart husfluga som är vakna. Och så ”Vaken” på radion. Jag gillar radion, det stillsamma småpratet som bryter tystnaden och pågår om nätterna. Sällskapet. Vattenkokaren knäpps igång och jag häller frusna blåbär i se skål. Redan vaken är det ju lika bra att komma igång tänker jag. En jaktdag stundar igen. Det är många av den varan tio dagar till innan det är över och betydligt lugnare jaktperiod tar vid. Om man nu får klaga(fast jag klagar inte förstås) så skulle jag föredra en mer utspridd säsong. Lite mindre intensiv. Då kanske vi hade hunnit med någon provstrat med under hösten.

Högdräktiga Vi för konservmat uppblandad i sitt andra foder nu. För att hon ska äta ordentligt och få i sig det hon behöver. De andra hundarna tittar storögt med svansarna hängande rätt ner. Känslan av avundsjuka är påtaglig. Alla vill ha konservmat såklart. Jag förklarar att det bara är till Vi av särskild anledning och att flocken snart ska berikas men en kull pipande små. Det vet det redan förstås. Jag vet inte om fröken Vi har berättat eller om det vet helt instinktivt. Vet gör de i alla fall. Om jag lyssnar noga, vilket jag oftast gör så hör jag det viskas bland hundarna. Något är på gång. Förändringar har märkts i gruppen med. Det ligger en avvaktande och smula dämpad känsla över dem. Fröken Vi med sin aura och stora mage behandlas försiktigt och med tydlig respekt. Ingen är ens i  närheten av att stöta till henne eller försöker sig på något inställsamt fjäsk. Inte ens Lyra muttrar. De behandlar henne ned en så tydlig värdighet att jag blir rörd. Jag upplever det så i alla fall. Ser tecken. Förväntansfulla. Möjligen kan det bero på att de är trötta och nöjda efter jakterna med förstås. Förutom valpen Bra och unga Till som förmodligen är för små för att begripa sig på båda tillökningar och att vara trötta och nöjda. Fast lilla Bra har förstått  att nannyn är upptagen och leker inte längre med henne. Pockar inte på uppmärksamhet. Svarta Min har fått ta över uppdraget i stället och lilla Till är lekkamrat. Det går fint det med. Lysande faktiskt. Fina hundar!