En svala gör fortfarande ingen sommar
Vet ni att fåglarna faller ner från skyn när rekordtemperaturer på bortemot femtiograder uppnås på flera ställen i världen. I Indien nu senast. När fåglar blir uttorkade tappar de kontakten mellan hjärnan och kroppen vilket gör att de förlorar balansen och faller ner. En ny skrämmande insikt för mig och min klimatångest fick sig en rejäl skjuts framåt efter att jag tagit in informationen om fåglarna. Hur ska det gå?
Medan jag oroas över fåglarna och klimatet funderar hundarna inte alls. De tar dagen som den kommer, lyssnar inte på några nyhetssändningar och vet just inget annat om fåglar än att de är roliga att jaga och apportera. Inte funderar de över vad som är etiskt riktigt och rätt heller. De bara gör. Jag funderar i deras ställe däremot. Funderar över det etiska i hundträningen också. Vad som är riktigt och rätt och hur mycket man egentligen kan kräva av en hund utan att kväva dess personlighet. Retrieverara är makalöst bra på att samarbeta med oss, med gener fyllda av ”will to please” gör de sitt yttersta för att vara oss till lags(oftast). Det ställer krav på oss förare tänker jag, så vi tränar våra hundar med hjärta och hjärna och LÄR dem vad vi vill att de ska utföra för oss och inte kräver och kväver deras vilja. Ett steg i taget. Helst med en seger i varje steg.
Vi tränade med tillsammans med vänner på fantastiska marker igår. Mest vattenarbete. De små stegen gjorde sig påminda. I takt med att vattnet blivit varmare har unga Min fått mer vattenträning det senaste än vad jag först planerade för. Men det har passat så bra med vattenträning nu och kul ör det med så det är det är så det blivit. Olika skogstjärnar har prövats och övats, och så dammen här hemma då. Relativt korta pass med många rätt. Jag ville ha det så sedan men ”neriskosulorna och ännu djupare” dipp en fredagskväll för några veckor sedan. Jag vill säkert ha det så redan innan den dippen med men efter den slog jag slag i saken. Små steg som sagt. Och nu syns det. Resultatet har inte uteblivit. Den svarta gjorde ett väldigt bra jobb i det nya vattnet på den nya marken. Flawless. Styrkan finns hos henne. Jag ser den. Men hon är inte så ”dummytokig”(än) att hon inte överväger om apporten är värd ansträngningen vid vissa tillfällen. Jag ser det med. Att hon stundtals funderar över meningen med stillastående tygapporter som inte föranletts av någon jakt eller i alla fall rörelse samtidigt som funderar över min trovärdighet. Som tur är svarar hon bra på lek så vi ägnar oss en del åt det. Höjer värdet på apporterna och skapar ett större engagemang. Det är tanken i alla fall och hittills har det gett önskvärt resultat. Jag tror det kommer att landa bra. Var dag är en sällsam gåva och ny möjlighet. Det är sannerligen var hund med. Och en ny utmaning. Tack för det livet.
