En trotjänare mindre
Han är så kul min valp. Jag blir liksom glad och upprymd varje gång vi varit ute på något. Det är fint att dela ett gemensamt intresse så som han och jag gör. Snabb är han, går in i startposition och kastar sig iväg jag förstår inte hur det går att springa så fort och samtidigt vifta så frenetiskt på svansen. Men han kan. Givetvis blinkar en och annan varningslampa i bakgrunden med. Det är mycket som kan gå fel när det går så fort. Men just nu tillåter jag mig att bli fartblind och bara hänga med.
Ibland undrar jag varför vi gör oss sådana besvär med odlingen. Varför vi köper certifierande sättpotatisar och väljer tomatplantor med omsorg att planerat i hink och vårda efter konstens alla regler. Nästan i alla fall. Vi fuskar en hel del med reglerna egentligen. Men oavsett det så funderar jag när jag ser den självsådda tomatdjungeln i växthuset. Den frodiga gröna med massor av tomater som har fått sköta sig helt själv. En skvätt vatten ibland bara, inget annat. De omskötta märkestomaterna vill sig inte alls. Nästan samma är det med potatisen. De utvalda sättpotatisen, i och för sig av den enda sorten som fanns kvar eftersom vi var sena i våras växer sparsamt. Potatis har det absolut blivit men inget rekord. Inte på långa vägar. Men potatisen som kom upp i kanten av gräsmattan, den som tydligen satt sig alldeles själv efter att ha blivit kvar i jorden över vintern. Den producerar. Ett tiotal rödskaliga jättepotatisar har den åstadkommit, Utan omsorg och kupning. Det blir mitt nya nu tror jag. Bara lämna kvar potatis och tomater i jorden över vintern för självföryngring.
Vaknar på natten av en högt skramlande ljud. Det tar tid att komma ut ur sömnen och identifiera ljudet som snabbt tystnar igen. Natten första förvirrade tanke är att en hund fått ett krampanfall och ligger och skakar mot någon av grindarna. Det är en lite märklig första tanke med epilepsi har alltid varit min skräcksjukdom när det gäller hundarna. Allt blir stilla tyst igen utom tankarna i mitt huvud. Jag slappnar av och somnar om, nästan, så är ljudet där igen. Om det inte är ett krampanfall är det en tjuv som försöker borra sig in i dokumentskåpet tänker jag. Men hundarna är helt tysta. Nattens förvirrade tankar i mörkret och hög puls. Tänker fortfarande på epilepsi och att nattens andra anfall kom kort efter det första. Det stämmer ju ändå rätt bra. Verkar rimligt. Försöker varva ner och repa mod för att ta mig ur sängen och se vad det handlar om. Då kommer ljudet en tredje gång och jag är klarvaken. Skakar liv i slottsherren för att inte behöva möta hemskheterna ensam och han är snabbt på benen, rusar ner för trappan och tänder alla lampor som finns medan jag springer bakom och inte riktigt vågar titta. Allt är lugnt. Hundarna sover och alla åtta är okej. Det är tyst, alldeles tyst. Så märkligt. Slottsherren går på toaletten och jag andas lugnt igen. Så kommer plötsligt ljudet tillbaka, högre än tidigare. Troligen mest för att jag står närmare källan nu. Det är slottets kylskåp som är på väg att ge upp. Kompressorn som ansträngt hackar. Ett sista skälvande andetag. Det mer en tjugo år gamla kylskåpet har bestämt sig för att det är över. Självklart väljer det en dag med trettiograder och värmerekord för september. Nu orkar det inte mer och vi drar ur sladden för gott. Enormt lättade över att det inte var en sjuk hund och inte heller en inbrottstjuv går vi och lägger oss igen. Tacksamma över friska hundar att ett kylskåp med ovanligt lång livslängd. Men det blir nog svårt att hitta ersättare av samma kaliber. Och dyrt.
