Ett gränslöst tålamod
Idag har vi dragit vårt strå till stacken för den biologiska mångfalden. Enligt devisen ingen kan göra allt men alla kan göra något. Vi har sått Viltmästaerns fältfågelfrö och sommarängsblandning i remisserna i kanten av trädgården ut mot åkern. I de remsorna där slottsherren, traktorn och fyrhjulingen stretat fram tidigare i vår. Sedan kom som bekant torkan. För en gångs skull kan man säga att vi som alltid är lite i sista minuten med det mesta hade lite fördel den här gången för vår sådd hann aldrig torka bort. Se där! Efter att dagens kraftiga regnskurar dragit vidare uppstod nu ett perfekt tillfälle för sådden. Nu är den gjord och de små fröerna klistrade fast sig fint mot den blöta jorden. Bara solrosfröerna kvar men dem har vi inte fått hem än så det får vänta lite. Vi hoppas på gynnsamma förhållanden nu, lite lätt regn om nätterna och torrt och soligt på dagarna så inte sniglarna mäktar med och gärna lagom varmt så det gror fint. Längre fram i sommar väntar vi oss en äng med solrosor och ett blomsterhav till humlor, bin och fjärilar och fint skydd till småviltet. Förväntningarna är som vanligt högt ställda och kanske inte i nivå med verklighetens utfall men vi får se. Några små blomkrakar ska det väl kunna bli tänker jag. Om inte kaninerna äter upp dem.
På väg hem i bilen från en ärenderunda idag såg vi en alldeles ny liten älgkalv och dess mor. Kalven stod på ostadiga ben mitt på den väldigt lilla asfalterade landsvägen vi körde. Mamma älg stod i diket och lockade. På vingliga ben gav den sig av efter mamman ner i diket och vidare upp i skogen. Lite hänförda av mötet och ögonblicket körde vi sedan vidare hemåt. Jag har inte sett någon älgkalv här hemma än men det är väl bara en tidsfråga troligen. Jag har inte sett några rådjurskid än heller men däremot vaksamma rågetter som väckt min uppmärksamhet när de skuttat undan. De har alldeles säkert sina små liggande någonstans i gräset så det gäller att ha extra koll. Det är ungar överallt nu faktiskt, två flockar med små randiga vildsvinskultingar såg vi på ett fält några kilometer härifrån och hackspetten har ungar i den döda björken. Bland annat. Jag beundrar hackspettsföräldrarna starkt. Den ljudnivån och det ihärdiga pipandet ungarna tycks hålla på med dygnet om måste vara fullständigt utmattande. De verkar aldrig vara tysta ungarna. Fast det vet jag egentligen inte säkert för jag står inte under björken och lyssnar dygnet om men de är åtminstone ständigt igång när jag är vaken och ute eller har fönstret öppet. Så långt vet jag.
Förutom det där med den biologiska mångfalden och odlingsfixet och jobb har det självklart blivit lite träning av hundarna i helgen. Kortare pass i olika konstellationer på lämpliga platser. Pal har jobbat lite mer med linjer på vatten, rakt över, längs med och diagonalt. Inte så avancerat som det kanske låter utan mer av uppbyggande grundträning. Besta har fått mjukstarta lite försiktigt och bland annat hämtat några tennisbollar i närsök i det lysande ljusgröna blåbärsriset och Lass har tragglat vidare med stadgan och apprteringsträningen vilket också innefattar prydliga avlämningar. Med både mig och slottsherren, fast inte samtidigt då. Däremot har jag tränat henne lite samtidigt med lilla Till så som jag brukar och det har fungerat fint förutom att Till blir lite tillplattad när den yngre systern tar lite väl mycket utrymme och jag behöver lägga fokus där. Totalt sett har det har blivit lite plus här och lite minus där men på det hela taget är jag nöjd med helgens träningspass och det har definitivt varit fler plus än minus till antalet. Imorgon börjar en ny vecka, den första av årets sommarveckor. Enligt kalendern. Jag rivstartar den med en hel dags vattenträning här hemma i dammen och sedan rullar det på med läger på Ulkeröd, unghundar och annat innan vi styr mot unghundsderbyt på lördag. Det ser jag fram emot.
