Ett helt år har jag väntat…på juni, juli, augusti

Det tuggas ben i trädgården. Överallt ligger de utspridda, hundarna, några i skuggan och andra mer värmeälskande i solen. Vi har satt en tillfällig grind för uppfart så hundarna har fri tillgång till hela slottsanläggningen och vi kan koppla av och lita oss tillbaka. Dock med ett getöga på den förrymda kaninen som  delar trädgården med hundarna eftersom den inte respekterar varken gärdesgården eller de tillfälliga grinden. Vi(läs slottsherren) gjorde en så fin sommaranläggning till dem. Kaninerna. Ett rejält hägn på vallen på slottets baksida med vattenautomat, rishögar och rejält med gömställen. Dubbla staket med. Först ett 120 cm hög elnät för smådjur och sedan ett nätstaket utanför det. Inte för att i var så oroade över att kaninerna skulle rymma. Med så pass stort hägn brukar den rymningsbenägenheten försvinna. Staketen var mest för rävens skull, särskilt elstängslet. Kaninerna bodde där och verkade trivas i flera veckor. Sedan rymde den först oförklarligt. Vi lyckade lura in den i det gamla hägnet och bar sedan tillbaka den till den nya. Så rymde den igen. Den verkade ha uppenbar hemlängtan och drog sig tillbaka till den tidigare bostaden än en gång. Några dagar senare saknades en kanin till och sedan ytterligare två. Inte vet vi ven som skrämt dem heller och några hål i elnätet finns inte. Strömmen har dessutom varit på hela tiden. Slottsherren såg till det gem att ladda batterier och byta mellan varven. Det hjälpte inte. En stackare är kvar nu, den verkar inte veta hur man rymmer. Eller så trivs den med att vara ensamkanin. Övriga rymmare verkar som den första rymmaren lida av hemlängtan för de drog sig direkt tillbaka till det gamla hägnet. Ibland sammanfaller inte kaniners önskan med det vi människor tror ska vara allra bäst för dem. Våra kaniner har tydligt och klart talat om att det nya bostadsområdet inte faller dem på läppen. De vill hem. Kanske får vi ge vika för önskningarna och känna oss besegrade. Man har inte mycket för att göra sig till.

Jag gillar verkligen sommaren. Vem gör inte det förresten? Precis som raden i Per Gessles text “ett helt år har jag längtat efter…juni, juli, augusti” har jag gjort det med, varje år. Fast jag är inte medveten om det. Anpassningsbar gillar jag den årstiden jag får för stunden och accepterar väderläget och temperaturen. Men så kommer sommaren och då vet jag ändå. Det är det här jag längtat efter! Den riktiga värmen kom med besked nu och knockade oss totalt precis till midsommarafton. Hur sannolikt är egentligen det? Ett så här stabilt högtryck med så hög temperatur(på midsommarafton) har vi inte uppmätts i Sverige haft sedan någon gång på artonhundratalet så en meteorolog på radion. Jag är tacksam över den höga temperaturen för så längesedan. För att den mättes upp och skrevs ner. De lindrar min klimatångest nu och tillåter mig njuta av värmen. Hoppas bara deras termometrar var tillförlitliga för då. Det vet jag inte förstås. Bestämmer mig för att njuta av värmen oavsett. Måste passa på.

Instagram verkar gilla sommaren med. Går i taket med sommarbilder. Det sociala nätverket fylls till bredden av vackra bilder på lyckliga människor, blomsterkransar och överdådiga trädgårdar. Antingen är det mesta tillrättalagt och fixat eller så finns det otroligt många lyckliga, lyckade, vackra människor med fashionabla hem och stort socialt umgänge. Även inom min bekantskapskrets. Bästa hundarna har de med. Det drar i den svenska avundsjukan. Hela kontot går att likna vid ett snyggt inredningsmagasin där de bästa detaljerna och snyggaste fotona plockats fram. Den lyckade delen av tillvaron. Kanske är det precis det som är meningen tänker jag. Vi vet så klart att allt inte är så perfekt som det ser ut att vara på Insta men möjligen behöver vi ändå se just de inläggen som motsats till annan betydligt tråkigare och jobbigare information vi får genom nyhetssändningar och den tuffa verkligheten. Drömma oss bort lite och ta in det vackra och smått ouppnåeliga. Känna lite avundsjuka. Vi vet ju att det inte är riktigt sant ändå. Det perfekta. Vi måste bara ha koll på vårt förhållningssätt till det. Lägga jämförelsehetsen åt sidan. Var tacksamma för det vi ändå har.

Vi skulle egentligen varit iväg på midsommarfirande med goda vänner. Men som bekant blir det inte alltid som planerat. Livet kommer emellan. Den här gången en liten bebis som bestämde sig för att behöva ut några veckor tidigare än beräknat och några äldre syskon som behövde passning och sällskap. Så då blev det på annat vis. Bebisen anlände utan komplikationer tillsammans med värmeböljan och flockens i ytterkanter har det nu fyllts på med ännu en liten prinsessa. En människoprinsessa. Efter ett drygt dygn som barnvakt till övriga små är jag både tacksam och sliten. Jag är mest van vid hundar nu förtiden. Har betydligt mer erfarenhet av att passa dem, läsa dem och snabbt förstå vad de säger. Med små barn är det annorlunda. Trots att de har ord att ta till och vi delar samma språk. Det blev uppenbart när det minsta barnet log och upprepade ordet “bajs” två gånger när vi grävde i sandlådan tillsammans. “Har katten bajsat i sanden?” undrade jag och fick ett nej till svar. “Fågelbajs på hinken kanske?”. Men nej, inte det heller men den finurliga ungen log igen och sa bajs än gång till. Först då förstod jag att det var själva barnet som bajsat och ingen annan. Kommunikation människor emellan är inte alltid så lätt det heller. Men jag borde tagit det på lukten.

Lyra har tagit med sin benknota in i puben. Där ligger hon bakom en av fåtöljerna och vaktar på knotan. Ett udda beteende till och med för att våra vår cockerdrottning. Jag undrar varför benknotan kräver extra bevakning idag. Vad som gör henne så påpasslig. Hon fick problem för en stund sedan med. Törstig i värmen efter gnagandet gick hon för att dricka vatten med knotan i munnen. Hon hängde över skålen och tittade längtansfull ner på vattnet. Mission impossible. Jag såg det och meddelade slottsherren om hennes assistansbehov. Hon hade inga bekymmer med att lämna knotan i slottsherrens vård, tilliten är fullständig, medan hon tömde skålen bara han stod tätt intill. När hon druckit klart bad hon få knotan tillbaka och la sig bak fåtöljen igen. Vi är sannerligen väl fostrade i vissa stunder slottsherren och jag. Curlingföräldrar. Lite senare tyckte vi ändå det räckte med benknotspassning. När alla andra umgicks socialt ute vid grillen behöver inte en ligga kvar inne och utöva härskartekniker och vara allmänt otrevlig. Slottsherren tog hand om knotan så Lyra kunde bli söt och rar igen och umgås med oss andra och midsommarkvällen avslutades sedan i fin samvaro. Ännu en dag i livet. Tack för den.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Pin It on Pinterest

Scroll to Top