Ett smil er en gave som alle har råd til

Vi avrundar semestern med en räksallad på slusscafét medan en stort fraktfartyg släpps fram genom slussen. Imponerande att se. Och jag undrar såklart hur det skulle vara att jobba som slussvaktare eller på ett fartyg. Att vara sjöman är inget jag någonsin funderat på men vem vet, jag kanske skulle gilla det. Det och mycket annat funderar jag över den här sista semesterdagen. Fördelen med semester är att det finns tid att fundera och träna över saker. Det borde vara bra men jag är inte helt säker på att det gäller mig för jag har en förmåga att övertänka när jag får för mycket tid. Så imorgon välkomnar jag min älskade vardag, min lilla struktur i det större kaoset som kallas livet. Vardagen där mina rutiner och vanor får levas ut fullt och jag fungerar bäst. Ska bara försöka identifiera det som är lagom också. Få till en lagom vardag. Ett av livet stora mysterier.

Vid förra sommarens besök på slusscaféet 8eller är det två år sedan? renat av tre kanske? )förälskade jag mig i en liten jack russel som kom gående tillsammans med några andra längs kanalen. Så självklar, så tuff och så gudomligt söt att jag genast började googla jack russelvalpar. Strävhåriga och kortbenta. Som tur var fick jag ingen träff och efter min impulsivitet lugnat sig en aning var jag ändå rätt nöjd. Jag ska inte ha en jack russel. Inte då och inte nu. Men kanske någon gång? I år var det ont om hundar i slussområdet. Förmodligen för att det var ont om folk och hundar överhuvudtaget då det regnade. Men en större bluemerle färgad blandras såg vi. Jag är övertygad om att det var en blandras, men jag kan ha fel för det finns så många raser nu för tiden. En boxer i regntäcke såg vi med. I värmen. Plus några små oidentifierbara vita tusshundar som troligen var av någon modern tvåvägs blandning och en stor nästan vit labrador som förmodligen inte var en labrador för öronen pekade lite annorlunda. Men det är min bästa gissning ändå. Labrador. Men den sötaste hunden lade vi märke till när vi gick därifrån mot bilen. Den hade uppenbart något särskilt för både slottsherren och jag lade märke till den och den krävde liksom vår uppmärksamhet en stund. Inte för att den på något sätt brydde sig om oss utan för att den hade en annan utstrålning som inte gick att missa. I den här hundens fall har jag faktiskt ingen aning om vad det var för ras, eller för raser ens. Den var liten, typ jack russel storlek och trevligt byggd. När jag tänker närmare på det såg den lite ut som en mix av bordet terrier och jack russel. Ändå var det inte direkt utseendet vi fastnade för mest. Det var fokuset och koncentrationen ihop med det behagliga lugnet tror jag. Den stod längst ut i änden av ett flexikoppel medan husse stod i regnjacka i andra änden, bortvänd med mobilen i handen. Lilla hunden hade järnkoll mot den offentliga toaletten tio meter bort och två kajor som gick där. Totalt fokus och som uppslukad av något men fullkomligt lugn. Innan vi sett kajorna funderade vi över om lilla hundens matte möjligen var på toaletten och det var därav den var så fokuserad. Sedan såg vi kajorna och tänkte att det nog var dem hunden intresserad sig för. Men så delade kajorna på sig och en av dem hoppade jämfota i väg några meter bort men den lilla hunden vek inte med blicken en tum. Fokus mot toalettdörren. Då gick vi tillbaka till att tro att det trots allt fanns en matte på toaletten men det får vi aldrig veta om det gjorde för det finns gränser för hur länge två personer kan står i regnet och stirra på en liten hund på en offentlig plats. Så vi gick vidare med ett leende på läpparna. För alltså, den lilla hundens mentalitet och koncentrationsförmåga hade jag kunnat betala dyrt för.

Så var den här då. Morgonen jag i lika delar fasat för och längtat efter. Vardagen. Semestern är över. Som för att påtala att den verkligen är förbi är morgonen höstsval och frisk, en lätt dimma svävar över fälten och spannmålstorken hörs i bakgrunden. Det är fortfarande bara början av augusti men budskapet är tydligt. Hösten närmar sig. Jag har bestämt mig för att börja vardagen med en rivstart, ta tag i mina tillfälligt förlorande rutiner och skapa ordning. Därför kokades frukostäggen precis så som vanligt samtidigt som blåbären hälldes upp i skålen och radion startades innan jag drog vidare till badrummet för att få på mig ett ansikte och pigga ögon att möta dagen i. Yogamattan plockades fram från gömstället bakom draperiet och rullades ut på golvet i vita rummet, dörren ställdes på vid gavel, teet hälldes upp och med det var dagen igång. Rent praktiskt började jag sedan med att svara på mail medan teet svalnande och öppnade efter det upp det något eftersatta bokföringsprogramet för att bringa ordning där med. I veckan väntar förutom privatlektioner och sommarläger en utflykt med barn och barnbarn till helgen och sedan är det inte långt bort till årets jaktsäsong sparkar igång. Jag är lite kluven till det i år. Längtar inte som jag brukar och känner mig en aning mättad. Det förväntansfulla är inte riktigt med mig. Jag grubblar såklart en del över varför. Är det för att jag inte har fröken Vi och Mer vid min sida längre eller är det för att tröttheten som infann sig efter förra året säsong då det var i överkant med antal jaktdagar fortfarande hänger kvar? Jag vet inte riktigt, kan inte sätta fingret på det men har bestämt mig för att inte analysera det djupare utan ta jaktdagarna som de kommer och utvärdera allt eftersom. Se hur det känns helt enkelt. Och minska ner antalet lite grand. Däremot är jag taggad för höstens kurssäsong, på att få starta upp de ”gamla” grupperna igen och ta emot de nya. Jag hoppas på en lång fin höst med beskedligt väder och fina träningsmöjligheter. Mörkret begränsar efter hand såklart men dagarnas ljusa timmar ska fyllas med råge. Jag är ordentligt taggad på träningen av de egna hundarna med. Min valp, Pal, är så rolig att vara med och är med den unga hundens nyfikenhet en riktigt energiboost för mig. Tidigt mogen är han med. Kan man ens säga så om en femmånaders valp? Jag gör det i alla fall. För jag märker det. Han är tidig på ett sätt jag inte sett hos någon av mina senare hundar. Jag känner igen det från förr möjloigen, från ett par av mina golden och Svarta tror jag det var. Och Mer också, bruna Mer var väldigt tidig. Tidig träning i sig är inget jag strävar efter men den här valpen erbjuder det, nästan kräver det. Jag ser tydligt hur det stämmer överens med hans personlighet och sätt att vara på ett helt annat sätt än de övriga unga hundarna jag har haft de senare åren. Dem har jag behövt vänta in, låta vakna i apporteringslusten och intresset. Pal, den leende valpen, behöver inte väntas in, han var ”vaken” från start. Med honom får jag jobba lite mer från andra änden. Planera den förberedande träningen lite annorlunda och lägga till lite mer ”allvar” från början. Olikheter är djupt fascinerande!