Ett steg i taget
Sommaren fortsätter stråla över oss på allra bästa sätt. Det är så där somrigt svenskt lagom som det bara kan bli. Under sådana här perioder är det högst njutbart att ha ett utomhusarbete och dagarna glider fram behagligt och alldeles lagom fort. Ändå funderar jag lite. Över vad jag kan göra bättre, ändra på och förfina? Vad nästa mål är, vilken av alla ideer som trängs i mitt medvetande jag ska ge extra utrymme till. Strävan framåt gör mig ständigt sällskap och jag funderar över om jag aldrig ska vara nöjd. Men så tänker jag ett varv till och känner att jag verkligen är nöjd, så nöjd och tacksam någon jag kan bli tror jag bestämt, men att strävan framåt inte behöver stå i motsats till att vara nöjd. Det går faktiskt alldeles utmärkt att vara nöjd och sträva framåt samtidigt och det ena behöver inte förta det andra. För säkerhets skull lyssnar jag på en del ur en intervju med de mentala mästarna och förebilderna Kay Pollak och Lars- Erik Uneståhl och deras ord och funderingar tar sig som vanligt rakt in i själen på mig. Glöden och livslusten trots rätt hög ålder och tacksamheten de känner över livet är sjukt inspirerande. Måtte jag själv aldrig tappa glöden eller bli bitter tänker jag. Precis som Kay vill jag välja glädje och fortsätta på den vägen.
Med det mobila kontoret på köksön flyttar jag runt bland pappershögar och anteckningar. Ibland önskar jag mig hett ett arbetsrum, för att i nästa stund tacksamt glädjas över den mobila möjligheten. Att ha kontoret ” på fickan” ger oanade möjligheter och jag kan själv välja arbetsplats för dagen, vad gäller den administrativa delen av jobbet i alla fall. Arbetsrum och kontor känns nästan förlegat nu i spåren efter pandemin och flexibiliteten har säkert kommit för att stanna. Fast det är klart, det hade varit skönt med en bra plats för pappershögar och pärmar kanske och det händer att jag tänker att ett arbetsrum kan vara bra för att slippa alla distraktioner som finns med det mobila kontoret. Sitter jag i köket ser jag till exempel ständigt ytor som behöver torkas, disk att plocka undan och hundhår på golvet att sopa upp. De störningarna blir en sorts mental träningen de med, jag får ständig övning i att fokusera och hålla mig till arbetsuppgiften vilket är allt annat än enkelt. Att jobba hemma med en hel flock hundar som gärna går ut istället, något som jag också mycket hellre gör. är också en prövning och säkert väldigt nyttigt för att träna fokus och struktur med. Det finns många sätt att träna mentalt och det som alltid så blir man ju bättre ju mer man tränar. Jag övar på en chokladbit nu med, jag vet att den ligger i lådan på andra sidan köksön och det krävs hård träning och mycket viljestyrka att avstå den. Men det går. Jag tycker för övrigt jag blivit riktigt bra på att hantera alla hemmets distraktioner och jag klarar att jobba mitt i skiten om man säger så. Good enough tänker jag.
Med tanke på hur lättstörd jag själv kan vara av saker som sker runt mig och viket behov jag har av lugn och ro för att kunna fokusera på uppgifterna förstår jag att det inte alltid är så lätt för våra hundar heller. Vi har höga krav på dem, under träning förväntar oss att de ska fixa arbetsuppgiften, helst med fart och stil dessutom, i sort sett oavsett vad som händer runt dem. Frågan är hur många av oss förare som klarar att var lika fokuserade som vi begär att hundarna ska vara? Ett fåtal skulle jag tro. Men allt går som sagt att träna upp och vi kan bli bättre. Det gäller förstås hundarna med så vi borde verkligen tänka på att ge med schyssta förutsättningar att klara av de störningar som kan uppkomma i deras liv och som de behöver klara av att hantera. Innan vi ställer kraven. För vår del allt det som kan uppkomma på jakter och jaktprov och det vardagsliv vi lever. Så långt vi nu kan förutse det. Vi behöver tänka på att introducera störningarna bitvis, planerat och genomtänkt och låta hundarna vänja sig vid dem innan vi ställer för höga krav på i träningen. De måste få chans att vänja sig och mogna med uppgiften. Ett steg i taget.
