Exercitatio artem parat
Jag är så glad i min svarta hund idag. Studsar på fjäderlätta steg hem efter vårt träningspass. Både hon och jag. Inte särskilt många apporter och inte så avancerat egentligen men ett fint delmål känns inom räckhåll nu. Styrkan. Den har kommit så fint som jag skrivit tidigare och utveckling fortsätter rätt. Relationen har flyttats till ett djupare plan med. Vår relation. Mycket på grund av tiden såklart. De läkande tiden. Men en tanke jag fick med mig från en duktig hundtränare i somras har också spelat in. Det känner jag egentligen först nu. När tiden gått och antalet repetitioner blivit tillräckliga. Det har gjort skillnad. Som så många gånger förut är det bara en liten detalj det handlat om, en mindre justering i totalen. En extra tydlighet som styrt upp lite till. Och att jag sett till att konsekvent hålla mig till det även om det kört ihop sig lite. Styrkan beror väl på en kombination av flera samverkande faktorer högst sannolikt. Jag ska inte fördjupa mig i det mer nu, bara vara glad över dagens korta men upplyftande träningspass och min fina hund. Så det så.
Ps. Fotot på svarta Min har duktiga fotografen Oliver Karlsson tagit. Ds.
