Fake it til you make it

Ett fasanägg. Jag går ner till tunnelväxthuset för att se till fasanerna som fortfarande bor kvar dör efter vintern. Vintern som aldrig verkar ta slut tänker jag när jag pulsar fram med snö upp till knäna den här andra april. Jag fyller foder i automaten och ser ett ägg när jag böjer mig för att hälla i fodret. Ett litet grönt lite toppigt ägg ligger bland träflisen mitt på golvet. Jag lyfter andaktsfullt upp det och lägger det i min hand. Det är litet, kallt och alldeles perfekt. Tänk att inuti finns det som sedan ska bli ett tickande hjärta och efter det en pickande liten strimmig kyckling. Jag skyndar mig med ägget i handen för att visa slottsherren som plogar snö. Förundrat tittar vi båda på det lilla underverket en stund innan jag tar med ägget in i värmen och lägger det tillrätta i ett äggfack i väntan på några ägg till och en ruvningsvillig höna. Eller kanske det blir en kläckmaskin? Vi får se.

Det är mycket av ”vi får se” just nu. Vi får se om vi ska köpa en ny bil och vi får se hur det går med fröken Vis skada och vi får se om den RIKTIGA våren kan tänka sig att komma någon gång. Den utan bakslag. Helst per omgående faktiskt för att ha trettio centimeter snö över alla penséer och tussilago och minusgrader på det passar inte mitt arbetsschema överhuvudtaget och inget annat heller så här första veckan i april. Jag vet förstås att det finns något som heter aprilväder och jag vet att det kan snöa i april. Men. Lite naiv var jag visst ändå för så här mycket trodde jag inte det kunde snöa i april dagen efter sol och elva plusgrader. Men nu är det som det är och jag kan inte göra ett skit åt det mer än att vänta och se. Det är troligen lärorikt och det finns förmodligen ett syfte i det med. Jag får öva på mitt tålamod. Det är bra. Men ändå. Fast jag sitter inte i sjön i alla fall, absolut inte, och det blir vår i år med. Garanterat.

Kakburken med de sista bitarna av helgen moccarutor står strategiskt placerad framför mig. Någon har placerat burken med det sista av påsken där och det måste väl ändå betyda något tänker jag och tar en bit till. En annan dag ska jag äta mer nyttigt lovar jag mig. Det kommer flera dagar att göra det på och det ligger lite för mig att prokrastinera. Extra goda blev de här rutorna med. Jag lärde mig ett knep för ett tag sedan angående moccarutor som jag inte begriper att jag inte räknat ut själv på alla år jag bakat dem. Men. Man är aldrig för gammal för att lära nytt och nu har moccarutorna gått från väldigt goda till ännu godare utan någon större ansträngning alls. Små tips gör emellanåt hela skillnaden.

Man blir aldrig för gammal för nytt i hundträningen heller, höra nya tankar och nya infallsvinklar. Våga pröva utanför boxen, gå på magkänsla och lita till processen. Använda små tips. Jag gillar alltihop med det. Hundträning är ett hantverk. Ett långsamt snickrande av erfarenheter och känsla. På Wikipedia finns följande att lösa om hantverk: ”Hantverk är ett produktionssätt som utförs för hand. Utövaren behärskar ofta hela processen och det färdiga resultatet beror i hög grad på hantverkarens yrkeskunskap och individuella förmåga eller fallenhet.” Det står inget om att förmågan och fallenheten går att träna upp men det är jag helt övertygad om att den gör. I allt hantverk. Det man gör mycket blir man nämligen rätt bra på. Kan bli åtminstone. På sikt. Så både förmågan och fallenheten kommer med tiden men det förutsätter så klart driv och engagemang för uppgiften. Många timmars träning, framgångar och bakslag. Många bakslag dessutom. Fast om man byter ut ordet bakslag mot lärdomar låter det genast bättre. Många lärdomar. För det är ju exakt vad det är. Så skapas fallenheten tänker jag, med hjälp av alla de lärdomarna.

Just idag kändes min fallenhet för hundträning oerhört långt bort. Om den överhuvudtaget existerade. Lass Monster prövade mig till det yttersta i blötsnön när hon for efter en liten lärka som gömde sig i snön och det uns av fallenhet för hundträningen jag eventuellt haft föll handlöst tillsammans med mig när jag försökte springa i snön med den nya vattentäta vinterkappan. Ridå ner och ett förbannat dåligt humör. Det vägdes upp av en mycket nöjd cockervalp som inte alls förstod vad uppståndelsen handlade om. Så vansinnigt trött man kan bli ibland. Jag kan i alla fall. Uppgiven, sur och besvärlig gick jag hem med den fortsatt lika glada cockervalpen.

Snälla, kan jag få sol och femton plusgrader nu?

Senast imorgon.

Tack.

Förresten. Jag tar en snäll, lugn valp med,

När jag ändå är igång med önskningar tänker jag.

Helst en som inte prövar mig så mycket.