Fall on our feet

Hon huttrar lite där hon sitter och tittar när de andra för jobba. Blöt i pälsen efter att ha hämtat några markeringar i den lilla skogssjön. Några direkt och några med fördröjning. Över till land på andra sidan med, en rakt över och en diagonalt. Jag är väldigt nöjd med det lilla monstret. För den lilla svarta storasystern som var långt i från ett monster nu ikväll. Istället var hon välkammad, prydlig och väldigt duktig. Det finns absolut hopp. Stort hopp till och med. En ocean av möjligheter och förhoppningar. De svänger så fort med henne och tur är väl det. Efter lite hjälp av slottsherren att sätta ”pricken över i” på plats på henne märkte jag skillnaden omgående. Det var den där lilla skärpningen som behövdes, några grader till av respekt, lite tydligare krav. Inget är färdigt såklart, det är det aldrig men nu har det vänt år rätt håll igen. Vi har vänt åt rätt håll. Ser ut att kunna landa på fötterna.

Jag är nöjd med Pal med, han fick en memorylinje från annan vinkel på längden i en ny sjö. Efter att ha sett Lillie simma en perfekt linje dit för all del. Lite av en copycat, men bra ändå förstås. Ny sjö för honom, inte för oss. Fast kanske var han med där som valp någon gång förra sommaren? Jag minns inte, men var han det så var det för vattenlek och inte träning. Också han prydlig och välkammad medan den lilla storasystern, Lad och Lillie i tur och ordning skickades på sina uppgifter. Jag är lite imponerad över mina två yngsta faktiskt, hur de har huvudet med sig och koncentrationen på plats i arbetet och sedan det fokuserade lugnet när de inte är deras tur. Till och med så jag känner lite stolthet långt inne bröstet någonstans. Jag låter drömmarna skena iväg med mig också, ser allt roligt vi ska göra tillsammans framför mig, framgångarna, bubblorna vi ska hälla upp i gals och skåla med, de välförtjänta tuggbenen som ska delas ut till hundarna. Den tiden kommer tänker jag. Tänk så bra det är att det inte kostar något att drömma och så fint om man kan tillåta sig göra det. Med unga hundar är det också lite som med våren strax innan sommaren kommer, så makalöst fint när allt ligger framför en och möjligheterna är obegränsade. Orört och oförstört i klara färger, rent och oskuldsfullt. Men inte så länge till tänker jag sedan för tre av mina fyra unghundar är snart inte unghundar längre. En av fyra har tredan fyllt tre och en gör det om en månad och ettåringen fyller två veckan efter det. Återstår Pal som är unghund till mars nästa år. Snart har jag alltså bara en unghund. Det kommer bli en utmaning för mig att inte råda bot på det genom att skaffa en ny valp. Jag är inte helt övertygad om att jag kommer kunna klara av det faktiskt, kunna motstå att skaffa en ny. Det är däremot slottsherren. Fast lite grand ,eller egentligen rätt mycket, är vi överens om att vi behöver en golden i flocken igen. Jag är i alla fall helt överens om det. En brun cocker hane behöver jag ha med. En reinkarnation av bruna Mer. Jag vet givetvis att det inte är varken realistiskt eller möjligt. Åtminstone inte i verkligheten men i drömmarna kan jag låta det ske.

Rabarberpaj igen. Vi fortsätter passa på. Har svårt att tänka mig en bättre avrundning en lite kylslagen men ljus majkväll efter en fin men intensiv arbetsvecka och vattenträningen vid den lilla sjön med de egna. Chokladte också så klart. Självklart chokladte. I en stor mugg med påtår. Det kan innebära att jag vaknar våldsamt kissnödig i gryningen men det är det värt i så fall. Wirre ligger vid fötterna och tuggar kohudschips. Känns som en lämplig och bra avrundning av dagen det med. Med lugnet det stilla gnagandet innebär. Han är inte så mycket det under dagarna. Lugn alltså. Han är full fart och hög aktivitet, kasta sig upp i famnen på alla han träffar på och är en irriterande mindre plåga för sina storasyskon som några av dem har fullt upp att värja sig från valptänderna. Han har dock full koll på vilka han kan retas med och vilka det inte är värt att ens försöka med. Lyra håller hans sig på avstånd från, och Lakrits bryr han sig inte om för han leker inte hur han än försöker. Lakrits kör metoden att totalt nonchalera honom och det ser ut att fungera bra. Det gör det alltid när Lakrits träffar valpar, de bara vet att han inte går att övertala honom nästan innan de ens försökt. Lilla Till kommer han ingenstans med heller Wirre, fast han försöker gärna med henne och det händer rätt ofta att hon bjuder in till lek men leken sker helt och hållet på hennes villkor, det får han bara acceptera. Annars får han nämligen veta att han lever.