Faller platt
Jag kommer i efter den första morgonpromenaden till en köksö med pappershögar och halvfärdig bokföring och en halvt urdrucken temugg. I fönstret lyser en djupröd amaryllis och en julstjärna som eftersläntrare till julen. Måndag morgon efter en fin helg och vanlig vardag i antågande. Veckans bokföring ska bli klar under förmiddagen men först ska jag avverka resterande promenader och korta träningspass. Vilken härlig känsla att kunna vara ute och träna hundarna till klockan blev halv sex utan att det blev mörkt. Och det är är ändå bara början. Så skönt att inte behöva ha bråttom och hinna klämma in alla dagens aktiviteter i behov av dagsljus mellan åtta och trettio och femton. Hönorna tar till sig ljuset med och puttar ut ett par ägg varje dag. Det är bra gjort av tre hönor tycker jag och gläds över att inte behöva köpa ägg under den närmaste framtiden. Hemmaägg är nämligen helt oslagbara. Solen skiner och sinnet är lätt.
Pocketcockern är i slottet på besök sedan igår då hennes egen familj är iväg på skidresa. Hon är sig lik den lilla cockern, kanske lite mer päls än sist möjligen och hon gled i i flocken på samma självklara och okomplicerade sätt som förra gången hon var här. Den gula valpen är den som är mest nyfiken på henne, hon verkar tycka det är störtkul men en ny lekkompis i flocken men har inte begrepp om hur hon ska få igång leken med. Hon har prövat några olika varianter, stått still och stirrat på pocketcockern, prövat mer klassiska lekinviter på hundars vi och en ny variant där hon hoppar jämfota på alla fyra på köksgolvet. Hittills har inget av det fingerat, pocketcockern tittar förbi henne och låtsas att hon inte finns. Det lär nog ändra sig inom kort tänker jag för den gula valpen är ytterst charmfull och ganska enträgen med sina försök.
Det har redan ändrat sig kan jag meddela , den gula valpen och pocketcockern leker för fullt nu och ger sig hän i leken med lika stort engagemang men trots det går det rätt lugnt till eftersom det passar de båda hundarnas personlighet. Jag ska ta den gula valpen på en lite runda sedan, ta med några dummy och hitta på något kul. Men jag får nig vänta en stund för nu har hin bränt massa unghundsenergi på leken med Rota och är nig i större behov av vila än dummyletande. Det gäller att välja sina tillfällen för jag vill att hon ska ork och stort intresse. Det vill jag att alla mina hundra ska ha när vi tränar fast det blir inte alltid så. Som igår eftermiddag till exempel då vi hade en superfin träning tillsammans jag, slottsherren och Jennie förutom att svarta Min föll tillbaka i något gammalt fotspår och hennes gnista försvann som en falnande låga. Jag gillar verkligen inte bakslag. Har helt enkelt svårt att hantera dem och fast hennes träning gått framåt och uppåt med rejäla kliv ett bra tag nu räckte det här för att jag skulle falla platt. Hemskt irriterande och det sämsta som kan ske egentligen då den svarta läser mig som en öppen bok och omgående känner av min besvikelse. En något stelare kropp, bestämda steg och lite spända käkar hos mig räcker för att dämpa hennes entusiasm. Inte helt önskvärt förstås men det är så det är och det jag har att rätta mig efter. Fast redan idag är vi uppe ur gropen igen, strålar i kapp med solen och den svarta har hämtat gummibollar i högt gräs med bravur. medan jag log med hela ansiktet. Ups and downs som vanligt.
