Farmors lag
Jag boostar med avsnitt med Martin Sjölin i Hundtränarpodden över morgonens te innan jag klickar igång bokföringsprogrammet. För måndagsmorgon betyder som vanligt bokföringsmorgon i min vardag. Just den här veckan är det inte så många händelser att bokföra men desto fler papper ligger och väntar på att transporteras in i pärmarna i ordning och reda. Struktur igen. Vad jag än gör nu tycks ordet struktur lysa över mig som en lysande lampa i ett försök att leda in mig i fållan och koncentrationen. Håll i och håll ut.
Sedan går vi ut. Efter att jag diskat matskålar, bäddat hundsängar och servat hundarna i deras önskemål med en klapp här och en klapp där. Någon vill in, någon vill ut, en blödande svans behöver lindas, ett öga torkas rent och någon annan vill upp i knät en stund. Om jag gör allt de ber om? Nej det gör jag inte men jag noterar alla deras önskemål som den personliga assistent jag är och tänker att jag borde ha se till att få mer tid att ägna mig åt dem. Till de där små närhetsstunderna. Gärna lite mer tid för träning, utflykter och långa promenader med för alla del. Och bad! Jag vill bada mycket mer än vad jag gör nu. Jag får nog se över mina prioriteringar en smula.
Att överhuvudtaget få ta del av dessa underbara sommardagar är en lisa för själen och för hela mig. Jag samlar på dem, upplever och tar in, njuter av värmen och ljuset och laddar batterierna så mycket det bara gå inför vinters mörker. Men kan man verkligen ta ut det retroaktiv? Jag tror det, det är väl det som gör att vi nordbor klarar det mörka halvåret överhuvudtaget. Alla den samlade energin i form av värme och ljus från sommarhalvåret och vetskapen om att det kommer en ny sommar varje år. Men man kan väl inte leva på enbart minnen och tacksamhet förstås, men det är nog inte långt ifrån.
I träningen jobbar jag och unghunden vidare med våra dirigeringstecken. Vi nöter och varierar, stegar framåt och repeterar. Igår kväll tog vi ännu en sväng till en av skogsjöarna, den här sommaren är som gjord för det, och hundarna fick markera bollar och simma i näckrosor. Jag fick också tillfälle att pröva unghunden på ett högerslag på vatten. Möjligheten dök upp, jag tog chansen och unghunden tog hjälpen fint, hon följde mitt tips och fann bollen. Lycka!
Under dagen plockade jag och retrievrarna blåbär igen. Med bättre resultat den här gången. Inga getingar och nästan en glassburk fylld med blå goda bär. jag tror vi har blåbärsrekord här i år. jag kan inte minnas att jag sett så välfyllda blåbärsnår här tidigare och stora är bären med. det tog oss nog styvt tjugo minuter att fylla burken och det får väl anses okej. De tre vuxna retrievrarna plockade och år för fullt medan den yngsta simmade på upptäcktsfärd i dammen. Det blev kantareller med, skogens guld, som cockrarna och jag fann på vår motionsrunda. Då fick vi gör paus i motionerandet och hänge oss åt svampen och fylla en påse. För att gå förbi gula kantareller utan att plocka dem ter sig som en större omöjlighet.
Nu skyltas det för supervärme i några dagar. Lagom till vi drar i gång nästa sommarläger. Vi får se hur det går med det, kanske måste vi ställa in eller i alla fall ställa om. Att träna hundar mitt på dagen i trettiograder och i nästan tropiskt väder är allt annat än hälsosamt och vi måste vara rädda om våra fyrbenta. Vi ska nog finna ut någon lösning på det tänker jag, eller så ändrar sig väderprognosen. Det har ju hänt förr om man säger så.
Farmors lag, eller Premacks principen som psykologerna kallar den handlar om att göra det tråkiga först för att få göra det roliga sen. Genom att göra de tråkiga arbetsuppgifterna först jobbar vi oss till lycka. Smart! Eller?
