Find your light
I morse när jag vaknade följde mig en känsla av tomhet, i ackompanjemang av odören av hundbajs. Det finns trevligare sätt att vakna riktigt tidiga söndagsmorgnar men också betydligt sämre förmodar jag. Någon hade varit nödig och missat att säga till eller så hade vederbörande sagt till på sitt diskreta vis men inte tillräckligt högt för att väcka mig. Det gjorde däremot lukten. Väl nerhasad för trappan möttes jag av trötta hundar och TRE rejäla bajshögar vid dörren. Någon hade varit nödig i allra högsta grad. Med fönstret på vid gavel städade jag rent medan de yngsta hundarna studsade runt mig och tyckte det var väldigt festligt att gå upp så tidigt. Jag är morgonpigg jag med för all del men just i morse kunde jag nog tänkt mig att få sova ostört en stund till. Jag undrar om inte tomhetskänslan kom av just den icke färdigsovda skönhetssömnen? Att somna om var dess värre inte aktuellt så istället gick jag upp och försökte finna någon positiv fin tanke att fyll tomhetskänslan med. Passande nog snubblade jag över några ord som mötte mig i gryningen: ”Find your light”. Precis det handlar det om tänkte jag i mitt nyvakna tillstånd och erfors genast av en betydligt mer positiv känsla än tomheten. Man ska finna det som lyser upp och gör ens tillvaro meningsfull, rolig och ljus. Hur självklart är inte det tänkte jag vidare men jag jag tog i allt jag förmådde för att komma på vad mitt ”light” för dagen skulle vara medan jag försökte vända skeppet i positiv riktning. Den svarta labradorvalpen hjälpte mig på traven där hon kom släntrade och först lade huvudet i mitt knä och sedan hela överkroppen. Tillgivet klappade jag henne på pannan och insåg att ett av mina ”lights” sannerligen är den unga valpen. Att träna och umgås med unga hundar, hur besvärliga de än må vara, är verkligen något som lyser upp för mig. Jag samlade på mig några fler ”lights” i tankarna och efter det kände jag mig både vaken och positiv minsann.
Senare på dagen när jag promenerade i skogen med de två yngsta kände jag att även skogspromenader tillhör kategorin ”lights”. I skogen är det lättare att ta djupa andetag och aldrig känner jag mig så kreativ och drabbas av så många ideer som jag gör när jag är just där. Tveklöst ett av de bästa ställena ett spendera några lediga timmar på. De två unga hundarna fick en utökad mullepromenad idag eftersom de fick vara mycket i bakgrunden igår då det var andjakt för de äldre. Jag hade en särskild tanke med den utökade mullepromenaden med, vi skulle ta oss till en ödetomt där jag sett fantastiskt fina äpplen på ett träd. En liten påse äpple med hem till en paj var mitt mål. Tji fick vi dock för när vi närmade oss ödetomten stod där en bil och en stege stod uppställd mot äppleträdet. Någon hade hunnit före. Troligen var det den rättmätiga ägaren till frukten så jag drog mig försiktigt undan igen och så fyllde vi påsen med gula kantareller istället. De passar väl inte lika bra i en äpplepaj för all del men de kan göra sig en svampsås fram emot vintern eller så.
På radion hörde jag för några dagar sedan om den otroliga hunden Flash från Chile som lokaliserade överlevande efter explosionen i Beirut som inträffade för över en månad sedan. Hundar är fantastiska! Vilket hjältedåd! Ödmjukast tänker jag att hundar i samhällsnytta är något av det allra finaste och att våra artificiella jaktprov i jämförelse med det kan anses en smula oviktiga. Värdefulla för många av oss men kanske lite oviktiga i ett större sammanhang. Om hunden missar en redan död fågel på en markering händer det ju inte direkt något mer än att vi möjligen inte får första priset vi önskar. Den insikten borde rimligen hjälpa oss att inte bli så nervösa för en jaktprovsstart på redan döda fåglar. Det är ju inte allvar på riktigt även om vi självklart vill prestera vårt absolut bästa tillsammans med vår hund. För en hund och en förare i en räddningsinsats ser det däremot annorlunda ut, där är det allvar och varje minut kan bli avgörande. Det är en beundransvärd och makalöst viktig insats de gör. Fint och värdefullt.
Den gule och jag tog oss an en av stubbåkrarna idag, stora öppna ytor ger oanade möjligheter. Idag var det dags för lite basicträning i höger och vänster tyckte jag och vi stegade tillsammans upp en rejält stor fyrkant i den gyllengula stubben. Han har många bra sidor min gula kompis och så har han några lite sämre. En av dem är åtlydnaden av sidotecken. Eventuellt kan det bero på att jag hoppat över lite av den så viktiga basicträningen inom området. Nåväl, det är väl aldrig försent för bättring tänker jag så vi tränar på. Idag såg det väl ut ungefär som det brukar, den gule springer lång och snabbt, är lydig på pipan och sedan blir det lite motigt. Att släppa och gå långt på första sidotecknet jag ger honom var inte aktuellt, istället körde han ner sin effektiva nos i backen och letade redan efter några meter. Fullt medveten om att det sett ut så här det senaste kom det väl inte direkt som någon överraskning. Jag kunde inte ärligt säga till mig själv att ”så har han aldrig gjort förut” det var betydligt närmare sanningen om jag istället sa ”nu gör han som han alltid brukar göra”. Med andra ord är det hög tid att ta tag i det här på riktigt och idag gjorde jag det. Nu ska jag bara hålla i och hålla ut till resultaten kommer med.
