Flow den förskräcklige

Hon ser grym ut med sitt blodsprängda öga den lilla svarta. Som en hård en som gått segrande men tilltufsad ur strider och närkamper. Kanske skulle jag låta tillverka en sjörövarlapp och sätta över hennes vänstra öga, som på en sjörövarkapten? Jag tror hon skulle gilla kaptensrollen, att få styra och ställa och bestämma. Hon räds inget och ett stormande hav hade troligen också det varit hennes melodi. Jag är fullständigt övertygad om att hon skulle passa i vilken yrkesroll som helst med den energin och viljan hon har. Utom möjligen som den jakthund i tätt och nära samarbete som jag önskar att hon ska bli. Fast man vet ju aldrig förstås, det kanske faktiskt blir alldeles utmärkt det med. Tålamod och hårt arbete kan man komma långt med och så länge jag inte lyckats avgöra om hon är en stjärna eller en katastrof så fortsätter vi tillsammans. Idag såg jag förresten en befriande filmsnutt från en brittisk man som tränade en unghund i Flows ålder. En cocker det med. Mannen lovordade den unga cockerns galenskap och avsaknad av lydnad och kontroll. Det kändes hoppfullt och jag tittar med nya ögon på Flow efter filmsnutten. Det finns alltid fler vägar mot samma mål och med Flow tvingas jag pröva en ny väg. Jag anar nu en ”upcoming star”… och en smått utbränd matte. Det behöver inte vara fel.

I eftermiddags hade vi besök av lilla Cleo med matte. Cleo nio veckor är Flow den förskräckliges totala motsats, söt och vän och alldeles ljuvlig undersökte hon gräsmattan, vårt hus och pappa Mer. För att sedan somna på köksgolvet efter en stunds lek med en tennisboll. Som hon förövrigt apporterade och spontant lämnade i mattes knä flera gånger. Hjärtat svämmade nästen över när jag tittade på den lilla cockern trots mitt mycket valptrötta känsloläge. Vilket underverk till valp! Ja, visst förskönar jag lite, men bara lite, hon är trots allt en cocker hon med och rävarna lär samlas bakom öronen tillsammans med tovorna även på denna ljuvliga varelse. Men just nu är hon bara så där underbart valpsöt som bara cockervalpar kan vara. Framtidshopp, drömmar och oskrivna blad att fylla med erfarenheter. Det är fint! Vi försökte oss på lite familjefotograferande med, vi tänkte oss en fin bild på far och dotter. Valpen tänkte något annat och det var stört omöjligt att få båda hundarna att titta åt samma håll på samma foto. Att ens få dem båda samma bild var faktiskt ett helt företag. Men ett gott skratt fick vi.