Jag har har världens goaste valp. Jag vet inte hur det är möjligt men varje gång jag har en ny valp får jag tilldelat mig den allra goaste. Tur för mig. Det fina med det är att alla(nästan)tycker att det har världens bästa valp och allihop har dessutom rätt. Fast min är nog ändå allra bäst tror jag. Helt opartiskt.
Busig är hon i alla fall. Valpen. Hittar på både det ena och det andra och låter sig inte hindras. Jag har bokföringsdag idag. Hon hindras inte av det heller. Det är inte helt enkelt att bokföra för valpen vill inte vila enligt mitt schema. Hon vill leka eller äta och inget av det kan vi hålla på med hela tiden. Bokföringen drar ut på tiden. Själva knappandet på datorn går fort, verifikationsnummer flödar fram i hastigt tempo. Det är sedan jag kör fast. När alla papper och verifikationer ska sammanfogas och stoppas in i pärmen. I rätt ordning helst. När jag kommer till det momentet har jag plötsligt gräsligt många andra måsten. Sopa köksgolvet. Vika tvätt. Räfsa gräs. Eller träna en hund. Fast nu behöver jag inte tänka på något av det för valpen pockar på min uppmärksamhet oavbrutet. Snäll är jag förstås med så jag ger efter. Lägger pappershögen åt sidan och går ut.
Ute är det fortfarande sommar. Ren och skär magi. På morgonens första promenad såg jag dovhjortshinden med tre kalvar igen. Eller om det finns en till hind med tre kalvar i området? Jag undrar hur vanligt det är med trillingfödslar bland hjortar. Något att googla vidare om under dagen. Nu hoppar sädesärlorna på gräsmattan och solen strålar. Jag plockar in jordgubbar från växthuset. En hel skål blir det trots att vi är en bit in i september. Vattna blommorna får jag göra med. De torkar men blommar fortfarande tappert. Jag gör slut på det sista av växtnäringen från dunken vi köpte i början av sommaren. Var tveksam då om den flytande ekologiska näringsdunken skulle räcka hela sommaren. Det har den gjort. Kanske mest för att jag glömt bort den hälften av vattningarna. Blommat bra har det gjort i vilket fall som helst. Och gör fortfarande.
När jag pysslat klart med bokföringen är valpen trött. Hon har härjat hela förmiddagen. Medan hon sover i sin mjuka bädd tar jag ett par av retrievrarna med ner till dammen för lite vattenarbete. Simträning är bra för kroppen och knoppen och en får passa på medan sommaren hänger kvar. Fröken Vi förvånar mig med att vilja välja landvägen vid ett tillfälle så jag får ta tillbaka och skicka om. Då går det fint. Den unga svarta förvånar mig genom att överhuvudtaget inte lyssna på min stoppsignal på en lååång landdirigering. Hon stänger öronen och springer. Fast att jag höjer rösten. Förändringens vindar blåser. Förmodligen bör jag vara glad över det för är det något den svarta brukar vara så är det överlydig och lite känslig. Först försöker jag låtsas som ingenting när hon inte lyssnar, hon med uppenbarligen. Jag faller i bekvämlighetens fälla och orkar inte springa hundrafemtiometer på fältet i solskenet. Det straffar sig direkt såklart för vid nästa stoppsignal lyssnar hon inte heller. Då springer jag, Och svär en lång ramsa över min bekvämlighet. Även mjuka hundar behöver gränser. Kanske mer än vad man tror. Tydlighet är grejen. Det behövs inga krafttag eller stora åtgärder men det behöver rättas till med noggrannhet. Varje gång. Sedan gör vi om den svarta och jag och gör nästan rätt. Jag glömmer av någon anledning bort mig och skickar henne med fel kommando. Som tur är verkar hon inte märka det och tar bra fart ut på linjen trots min miss. Stoppar på signalen ute vid området gör hon med men sedan blir hon en smula ineffektiv i letandet. Ett direkt resultat av tidigare tillrättaläggande förmodligen. Alltid denna avvägning. Men hon jobbar in apporten utan hjälp i alla fall och efteråt går vi loss i gemensam lek en stund innan vi går därifrån med stärkt självförtroende. Tror jag. Fröken Vi tittar på oss och undrar nog. Hon vill vara med. Men den fröken har självförtroende och driv så det räcker i överkant. Ett lågmält bra och en lugn klapp räcker alldeles utmärkt för att hon ska gå i taket. Så olika.