Förenade i känsla och handling
När Lyra går med mig ut på trädäcket i den dimmiga söndagsmorgonen. Andas i den friska luften, ser sig omkring, sträcker på sig och går in igen. Jag vet inte men det är något särdeles extra med hela hennes uppenbarelse i den stunden. Som om det är en annan människa jag har intill mig och inte en hund. Så nära och så lika är vi i den stunden. Sedan välter Lyra ut en hel bärkasse med pantburkar över hallgolvet för att komma åt en pizzakartong på bänken och känslan är över. Vi är hund och människa igen jag bannar lite och städar upp medan Lyra tittar på mig med höjda ögonbryn, suckar djupt och går lägger sig igen.
Eftersom det var andjakt igår är det cockrarnas tur idag. Inte jakt men att få står i fokus för träningen. Lilla Till och Lad för ett sökpass i mossen. Till skillnad från förra träningspasset är jag på hugget idag. Inspirerad och utvilad är helt klatt ett bättre utgångsläge än tvärsemot. Till går ungefär hundra procent bättre än sist och jag är ungefär en hundra procent bättre förare till henne än då. Man får vad man förtjänar. Jag kan bli så provocerad och arg av den meningen ibland. Förmodligen för att den är sann. Det gör alltid ont att bli trampad på ömma tår och det är jobbigt att erkänna att det mesta av resultatet av ett träningspass beror på en själv. Inet hunden, omständigheterna eller vädret. Jämmer. Ursäkterna är emellanåt annars mina bästa vänner.
Jag finner ingen ursäkt för att inte laga en ordentligt söndagsmiddag så jag skör ner ett vitkålshuvud i småbitar, tar fram köttfärs och gör en stor form med kålpudding. Det är en bra tid för det. Kålen säsongen flyter ihop med hösten och kålpudding med potatis känns både rätt och gott. Jag funderar lite medan jag steker kålen och lök mjukt och häller över lite sirap. Det är just sirapen jag funderar över. Jag brukar inte vara så fast i recept utan jag är mer av man tar vad man haver. Det brukar bli helt och okej och riktigt gott. Men just kålpudding. Jag vet inte varför men med den vågar jag inte laborera så mycket. Har vi ingen sirap hemma blir det ingen kålpudding. Punkt. I vad som helst annat jag lagar skulle jag inte haft problem att ersätta med något annat istället men inte med kålpuddingen. Jag förmodar att jag inte är tillräckligt kålpuddingsrutinerad. Än. Jag känner lite samma för spanielträningen. Famlar efter mer bestämda recept och tydliga råd. Gärna en manual över hur man ska får små energiska cockrar med i samma tankar och banor som en själv. Är jag på rätt väg? Från att prövat mig fram och gjort det som känns mest rätt söker jag nu mer aktivt kontroll och kunskap. I samma stund som jag gick över till det, eller mer efter ett tag troligen, förlorade jag stora delar av min kreativitet och inspiration för spanielträningen. Det sitter också starkt ihop med insikten om att det är väldigt svårt, förmodligen inte omöjligt men väldigt svårt, att förena den praktiska jakten med det som förväntas av hunden på jaktprov. Det är inte den småskaliga egna spanieljakten i mindre format jag tänker på då utan mer det lite större jaktformatet med indrev och många spaniels som jobbar tätt samtidigt. Jag är vilsen. Har för stunden tappat en del av det roliga med spanielträningen och vill förtvivlat gärna hitta tillbaka till rätt känsla och glädjen igen. Det är dags för en förändring. Hög tid. Inte bara i tanken utan också i handling. Jag börjar idag!
