Förnuft och känsla

Det är svårt att veta om fröken Vi är dräktig. Om något nytt liv rör sig där inne. Jag får inget direkt svar av henne när jag frågar hur hon mår heller. Hon är precis som vanligt. Tittar på mig med varma ögon. Pigg och glad och träningssugen. Om några veckor vet vi. Självklart får hon precis som hon vill till dess. Med allt. Allra helst vill hon träna och apportera änder som vanligt. Så det får hon. Än så länge.

Vi har möblerat om lite i hundavdelningen idag. Städat och fejat och flyttat runt bäddar och liggplatser. Nu råder allmän oreda och ingen hittar någonstans. Det är baklänges och tvärsemot. Förvirrat. Fast vi lär nog alla vänja oss rätt snabbt ändå. Det brukar bli bra. Det nya innebär också att lilla söta Till ska få tillgång till hela sovavdelningen. Fram tills nu har hon antingen sovit uppe med oss eller i en begränsad del hos de vuxna hundarna. Nu får hon fritt fram att ligga var hon vill. Med spänd förväntan undrar jag om hushållet är helt och intakt när jag kommer ner imorgon. Lilla Till har nämligen en förkärlek till tuggande på diverse saker. Dessutom är hon en mästare på att smyga. Kombinationen är särdeles dålig för hon hinner ofta komma rätt långt med sin förstörelse innan jag märker något.

Lill Till är förövrigt både söt och riktigt trevlig. När hon inte biter sönder. Hon passar mig. Vi har börjat träna mer seriöst det senaste, såtillvida att jag börjat med dirigeringstecken men också påbörjat fältsöksträningen. Lite lagom så där. Med förnuft och känsla. Det är inte alltid förnuft och känsla är samma sak men om man försöker få de två delarna att agera gemensamt brukar det bli en väl avvägd träningen. Lilla Till är en naturbegåvning förstås. Lättlärd och fullmatad med goda egenskaper rent genetiskt. Väldigt lik bruna Mer som ung parvel. Det är upp till mig att förvalta henne nu. Jag har inget att skylla på och inga bortförklaringar hjälper. Det blir min uppgift att träna henne vidare mot det som är mina mål.

Jag funderar över det ibland. Målen. Mina mål med hundarnas träning. Och att det är viktigt att respektera varandras mål och drömmar och inte lägga över sina egna på andra. När jag möter människor som kommer hit för att hjälp med träningen av sin hund är en av mina viktigaste uppgifter att lyssna in. Vad andra vill. Någon kanske har som framtida mål att starta mästerskap, andra kanske drömmer om ett första pris i nybörjarklass och ytterligare någon kanske inte alls vill starta på prov utan jaga praktiskt. Självklart måste jag respektera varje människas mål och anpassa träningen efter dem. Är målet mästerskap och höga meriter så petar vi såklart mer i detaljer medan vi kanske jobbar med mer rent funktionella delar för dem som inte tänkt starta prov. Mitt uppdrag är inte att försöka övertyga någon att ändra sina mål, inte heller att lägga upp träningen efter det som är mina mål. Jag vill ha ett öppet träningsklimat här, inte enbart en elitsatsning, och det känns viktigt att alla känner sig välkomna alldeles oavsett satsningar och framtida mål. Behöver man ha mål överhuvudtaget då kanske någon undrar. Det tror jag faktiskt. Därför att träningen blir både roligare och mer givande då. Att träna mot ett mål, stort eller litet, och se framstegen i träningen komma efter vägen är berikande och lustfyllt. Och sådant behöver varje människa så mycket som möjligt av. Hundarna med förstås. För en tid sedan fick jag i uppgift i ett sammanhang, att identifiera mina energitjuvar. På tal om vad som upplevs berikande och lustfyllt eller inte. Alltså vilka situationer och vilka möten som dränerar mig på energi. Som tar mer än de ger. Det krävde en del fundering förstås. Sådana frågor gör det. En sak som jag ändå komma att tänka på ganska direkt det var det jag skrev om precis. Det om att andra ibland inte respekterar mina mål eller försöker lägga över sina drömmar och mål på mig. Konstruktiv feedback i träningen eller i livet när man bett om det är en sak. Men den där andra feedbacken man inte frågat efter men ändå får, den dränerar. Tyckandet med en felletande underton klarar jag mig alldeles utmärkt utan. Inom föreningslivet dyker det också upp energitjuvar ibland. Det kan vara oerhört berikande och ge massa energi att jobba ideellt men också fullständigt kvävande när någon ligger på om att man borde ställa upp mer, göra mer, prestera mer. Eller ännu värre, de som öppet klagar på ideella arbetares insatser. Tänk i stället om man uppskattade varje medlems lilla insats lite mer. Varje funktionärs försök att kasta fågeln högt och tydligt på markeringarna. Varje litet strå till stacken. Vilket föreningsklimat det hade blivit då. Och vilket träningsklimat vi fått om vi uppskattade våra hundars insatser och försök att göra det vi ber dem om lite mer. Om vi förstod oss lite bättre på vad de verkligen gör för oss. Förnuft och känsa. Samtidigt.