Det sjunger Håkan Hellström i en av sina texter och så skulle jag vilja sjunga för alla unga hundar och deras ägare. Fast min sångröst är verkligen urusel så jag tror jag avstår själva sången. Hur som helst. Jag träffar så många fina unga hundar varje vecka. Härliga, arbetsvilliga, mjuka och följsamma individer som gör sitt bästa för att hålla sin ägare på gott humör. Och så träffar jag en hel del andra med. Riktiga slynglar som testar gränser och tar för sig av både livet och sina ägares humör. Aktiva individer med stor upptäckarlust som aldrig står på mer än en tass i taget. Där mottot är mer av ”will to explore” eller ”will to explode” istället för ”will to please”. De flesta av de hundarnas förare har lätt att hålla sig för gapskratt om man säger så. Uppgivet och en smula förtvivlat tittar de på varelsen i änden av kopplet och känner hopplösheten som en tung mantel över axlarna. Det var inte så här det skulle bli. Jag brukar trösta då, försöka vara uppmuntrande och säga att det är helt normalt, att unghundar kan vara pissjobbiga men att det brukar ordna sig till sist. De kommer över det. Man kommer igenom. Även om förarna inte är riktigt mottagliga för det jag säger där de står med studsande hunden vet jag ändå att det är just så. Det har en sällsynt förmåga att ordna sig till sist. Hundarna växer i sig och förarna växer i sin roll som just deras förare. Den som för och låter hunden följa. Så jag säger det igen: Fortsätt! Det finns en stig för dig.
På måndag ska vi ha valpträff för goldenkullen från i höstas. Sex månader har de precis hunnit fylla. Jag ser fram emot att träffa på dem och deras ägare och jag är nyfiken om jag får träffa sju huliganer eller sju änglalika unghundar. Eller är de kanske alldeles lagom mittemellan? Det återstår att se men alldeles oavsett så kommer de vara helt normala valpar i sexmånaders åldern. Det är jag övertygad om. Och som Håkan sjunger- det är att fortsätta som gäller och det kommer att finnas en stig för var och en av dem att följa.